Jag minns min morfars begravning (som inte var för så herrans massa år sedan) då min mamma, när det var dags att gå fram till kistan sa, -om du tar mormor så går jag med (...). Det var första gången jag kände att jag var en vuxen i familjen. Det låg på mig att stötta mormor i hennes sista avsked till sin make.
Min mormor har varit sjuk sedan i vintras och jag har kanske inte engagerat mig nog och insett vidden av detta. I min enfald trodde jag problemet var funnet i och med att man hittade tre brustna ryggkotor (två månader efter ett fyllefall på ålandsbåten:)). Men det är nått annat som inte stämmer också. Hon har varit på alla typer av röntgen som finns och det är lungorna man tittar på. En läkare har i alla fall sagt att man inte ser någon cancer, men det finns oklara skuggor.
Idag är hon kallad till Linköping för att diskutera resultat av röntgen och provtagning. Jag är ombedd av min mamma att följa med och ta med mig Bus för att gammeltanten ska ha ett litet vilddjur att glädja sig åt om dom dömer henne för hårt. Jag vill inte följa med. Jag vill att mamma ska ringa sen och berätta, fast utelämna eventuella riktiga hemskheter. Jag vill skyddas som ett barn, men den tiden är slut.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar