Gamla vänner rostar aldrig

Jag och Bus har tillbringat en helg hos mina vänner överläkare och socialminister Landstedt. Det borde hända oftare. Tyvärr är jag uppenbarligen fullkomligt oförmögen att hålla koll på mina OCH Smulans arbetstider, så han jobbade och kunde inte följa med. Det var vin och bönspel och snack hela natten följt av fika och promenad och lunch och mera bönspel med andra boende på familjefarmen i skogen.

Här om dan (eller sen kväll var det faktiskt) så tror jag djävulen flög i mig. Jag sökte nämligen jobb på försäkringskassan. Men ju mer jag tänker på det desto mer vill jag ha det. Inta bara för att komma bort från ICA och få lite struktur på arbetstider och lön utan för att jag känner att det är ett "riktigt" jobb. Det känns så himla taskigt att säga så när min mamma jobbar på samma ställe som jag, men det finns två skillnader. Jag har en magisterexamen från LiU och hon har (till skillnad från mig) en fast heltidstjänst. Sen trivs hon nog fläckvis sämre än jag, men hade jag hennes ansvar skulle jag också gå i bitar. I vilket fall vill jag gärna ha minst en av dom två tjänster jag sökt. Tack.

Dagens körlektion

Så, idag var det dags för min fjärde körlektion på körskolan. Denna gång med en ny fröken. Annorlunda är nog bara förnamnet. När jag väl vant mig vid den märkliga sävliga dialekten och den mycket flummiga liknelserna var det en mycket lugn och avslappnad stund. Hon talade mycket om pussel med många tusen bitar men jag tror hon menar att jag ska göra en sak i taget och inte försöka få ihop hela körningen från början. En flummig körtant var det i alla fall. Jag vill dock skryta med att jag bara fick ett "kärringstopp" på min dubbellektion. Jag tycker det är rätt bra gjort.

Jag och Bus tillbringade eftermiddagen på kalas för Sandras lillebror. Det bjöds på såväl mat som kaffe, paj och glasstårta. När jag promenerade hem med Bus sovande i vagnen och det var varmt och regnade lite så insåg jag, bara sådär, att jag är en mycket lycklig människa.

Baksidan med Facebook

Jag vet, som att fejjan skulle kunna bidra med något positivt i världen? Men det tycker jag! Jag tror det är kombinationen av att snoka i andras liv och få utlopp för mina egna exhibitionistiska sidor som tilltalar mig. Jag har många gånger letat efter gamla, ja pojkvänner och ragg på internet. Jag vill liksom veta vad det blev av dom här människorna sen våra vägar skildes.

Kanske är det för att det är snubben som tog min oskuld eller så är jag bara ute efter att gotta mig i andras olycka, men just Han har jag funderat mycket på under åren. Han försvann från stan och jag vet att han bodde på någon form av behandlingshem ett tag. Det var kanske inte en svärmorsdröm det här som du kanske förstår men jag var tjej och ville ju "finnas där" för honom. De senaste åren har mitt sökande varit som en blandning av tvånget att titta på en bilolycka och lusten att klappa värdens fulaste hund. Jag vet inte varför jag inte riktigt tagit till mig möjligheten att det blivit folk av den här killen...

Jag skriver det här för att han hittat mig på Facebook nu och jag känner inte att tillgången till hans info och profil släcker min fullständigt sjuka illvilliga nyfikenhet. Smulan säger att jag är ond som vill gotta mig andras olycka, men det är mer att jag.. Eller han kanske har rätt..

Jag vill ju liksom inte återuppta kontakten utan bara snoka för att tillfredsställa skvallertanten i mig. Jag tror helt enkelt jag är lite av en dålig människa..

Livet som fru

Det är en herrans massa människor som grattar mig till mitt nyligen ingångna äktenskap. Jag känner mig som när jag var sju och börjat skolan. Varenda tant nöp mig i kinden och frågade "Hur känns det?". Värdelös jävla fråga var det då och det är det fortfarande! För att säga nått har jag stulit en väns svar hon gav mig dagen efter sitt bröllop: Det känns precis likadant, fast helt annorlunda. Fast jag tycker nog inte att det känns så annorlunda. Alls. Detta har de senaste veckorna något jag funderat en hel del kring.

Känns det verkligen inte lite annorlunda?
Vad var det min vän tyckte hade förändrats i hennes relation?
Varför tycker jag att det är precis likadant som förut?

Jag har ju haft en del både kortare och längre relationer innan jag träffade Smulan och det som förvånade mig med honom och fortfarande gör att jag från början (trots att jag trodde att han var lite av en bock.) är att jag helt trygg med honom. Det finns ingen oro när han går ut på krogen. Jag vet att han gärna dansar och har många tjejkompisar som jag aldrig träffat, men jag vet att så länge han är ett par med mig kommer han alltid hem till mig.

Jag kan tänka mig att ceremonin, att lova inför Gud och församling och se varandra i ögonen och säga Ja, ger trygghet i relationer. Det är klart att man inte gifter sig om man inte känner sig trygga med varandra, men det uppstår något man inte visste fanns. Jag känner det, men det är mer som att få en bekräftelse på den känslan jag alltid haft med Smulan. Min älskade vän överläkaren firade i år sin trettonde bröllopsdag. Hon gifte sig mycket ung och ganska hastigt. Jag minns att hon om detta sa "Eftersom vi skulle ha barn kommer vi ju alltid att vara bundna till varandra ändå, så då kunde vi lika gärna gifta oss". Kanske är det så. Vi har ju Bus tillsammans och vad som än händer så är vi bundna till varandra. Det är lite otäckt, men på ett obeskrivligt skönt sätt.

Imorgon fyller Bus 1 år. Det är nästan bara otäckt. Detta år har rusat förbi. Jag minns när vi satt och familjeplanerade. Smulan vill gärna ha fyra barn, men jag sträcker mig till två (som det ser ut i dag...) och jag sa att vi kan börja jobba på tvåan när vi gift oss. För till bröllopet ska jag vara smal, snygg och ha möjligheten att bli skitfull. Idag är det tre veckor sedan jag blev fru Smulan.

Äntligen hemma igen

Igår skulle jag och min kära vän NiSlas ut i skogen och leta efter så söta sommarkantareller..

Vi gick vilse.

Vi hittade en väg, med ett hus.

Där fanns en man med en skruttig bil.

Han körde oss runt skogen tillbaka till vår bil.

Sånt ska inte hända mig!

Och inte fanns det nån svamp. Men det fanns blåbär, så det plockade vi för att inte behöva åka hem helt lottlösa. Det visade sig att Bus tycker mycket om blåbär.

Som tröst eller belöning för att vi överlevde denna prövning plockade jag fram sista svampen ur frysen till middagen. Det uppskattade Smulan som fyllde år igår!

Lådan?

Vi har ju sagt att vi ska ha fler barn och Bus är verkligen världens bästa unge. Ändå är jag skitskraj. Inte för att kärleken inte ska räcka, det är jag övertygad om att den gör. Inte för att passera 100 kilo igen (även om jag inte heller längtar, jag ska nog försöka låta bli.) Jag har heller ingen förlossningsskräck. Nej, det är helt enkelt livet som tvåbarnsmamma som skrämmer. Nu är vi två vuxna och ett barn, med två barn är man en familj som min goda vän överläkaren säger.

Denna vecka har jag i vilket fall avlägsnat hindret för Lådans eventuella tillkomst. När jag känner att det är "dags" kommer jag ju säkert se till så det blir lite åka av. Annars är det ju helt värdelöst.

Välkommen

Jag hälsar mig själv välkommen tillbaka till bloggvärlden.

Givetvis är också just du välkommen.

Jag återkommer.