Mitt barn, andras ungar

Så har julen kommit och gått hem igen. (Dock kvartår vissa spår så som pappersstjärnan i vardagsrumsfönstret och ett litet överpyntat pepparkakshus samt ett stort jävla ogräs med glitter och krafs i.)

Det var trevligt. Vi var ju vuxna och hade jul här med min mamma, min mormor, Smulans föräldrar, hans storasyster med man och deras tre barn. Vi åt mest. Som sig bör. Bus fick obscent mycket klappar.

Det där Buset är den mysigaste unge jag vet, men hon är ett hår av hin ibland. Nu har hon lyckats dra med sin jämnåriga dagiskompis Visa i sina upptåg. Dom smyger iväg och stänger in sig på toa. Där tvättar dom håret och proppar toaletten full av papper, sen spolar dom så det svämmar över. Jag är inte helt stolt när jag hämtar på dagis.

Lillfis är världens gladaste Lillfis. Det är bara det här med kräkset som jag är lite trött på. Men vi har i alla fall fått nöjet att se vår BVC-tant frångå alla nya rekommendationer kring amning och tillägg och mat. Vi ska ge henne gröt och lite mat i små portioner så hon inte tappar mer i viktkurvan. Idag fick hon potatis och palsternackspuré. Tur för henne att hon inte spydde upp det, för set stank apballe bara hon rapade.

Sen jag fick barn har jag oändligt mycket mer tålamod med skrikande bar och liknande. Förutom att jag vet att dom får spelet ibland trots att man måste storhandla eller åka spårvagn njuter jag en hel del också. Den här gången är det inte min avkomma som beter sig. Lite så var det idag då Busets dagiskärlek var här och efter en osedd incident då de båda sa att han slagit mitt Bus hysteriskt vägrade säga förlåt. Det tog i runda slängar en timme att få hur honom det ordet. Då ler jag i mjugg (heter det så?). Mitt barn sa föråt förut när det var hon som slog.. (sen kan vi ju prata om det här med att slåss i det stora hela, men i alla fall.

Efter att desperat väckt Smulan klockan halv ett en natt här i veckan då jag insåg att jag bara måste få ligga lite får jag nog inse att det här med ägglossningar och tillhörande jobbigheter med stor sannolikhet är tillbaka. Hur gärna jag än skulle vilja hör det inte till mitt normala beteende att inte kunna sova på grund av kåthet. Smulan log och sa -Då vet du hur jag känner mig.

Tillbaka i verkligheten

Jag tänkte dra ner lite på amningen och så helt plötsligt så ammar jag bara Lillfis på nätterna (om ens det. Det är nog läge att köpa lite pepparmyntste för att få stopp på mjölken. Det är ju värdelöst att gå runt och läcka men inte kunna ge henne ett helt mål mat.

Insåg också här om dagen att jag har rätt till samma föräldrapenning som jag hade med Bus då jag lyckats föda barn ganska tätt. Grattis mig! Försäkringskassan kastar ca 8000 på mig i extra utbetalning och höjer min ersättning per dag med nästan 200 kronor. Inte för att det riktigt behövs då jag bara behövde nämna för min kära moder att jag dragit ner på amningen så ringer telefonen. Jag har officiellt börjat arbeta igen. I Februari går jag på mina fasta helger igen. Hur i helvete vi ska lösa det var sjätte vecka då våra helger krockar har jag inte en susning om. Men det ska nog ordna sig det med.

Bus fortsätter att pröva vårt tålamod här hemma. Hon är världens bästa unge och jag hatar att höra mig själv höja rösten gång på gång på gång för att hon inte lyssnar. Det är läge att införa en riktig "time outplats". Nu när jag sitter här och skriver och Smulan är på jobbet inser jag att det är dags för familjeråd i största allmänhet.

Det där julen närmar sig också med stormsteg. Vi måste köpa oss en julgran snart. Kanske fredag.. Och sen är det bara att städa vidare, snart är det över :)

Att tappa bort sitt Bus

Det var vad jag gjorde igår. Tappade bort Bus. På stan. Eller mer så att hon på rent jävulskap drog ifrån mig in på Aléns, men det gör inte saken lättare. Hon var lika borta för det.

Direkt insåg jag att det var lönlöst att jaga efter henne med stora vagnen så det lämnade jag (med Lillfis i) fort som attan hos några säljande ungdomar utanför och så gick jag in för att med våld hämta mitt barn. Men hon fanns ju liksom inte där.. Den där paniken som jag så många gånger sett hos föräldrar med försvunna barn på jobbet var helt plötsligt min panik. Bus är envis, modig och fullständigt tossig så jag insåg direkt att hon skulle kunna vara var som helst. Tillbaka ut till de två ungdomarna som nu extraknäckade som barnpassare och snabbat förklara läget, sen tillbaka in. Runt runt bland hyllorna, ner för rulltrappan ropa och leta, leta och ropa, upp igen och så på vägen föröka fråga personalen och alla dessa kunder som av nån anledningen envisades med att trängas i butiken. Det tog cirka tio minuter så kommer en av säljarna och sa att Nu tror jag hon är där uppe. Vis vagnen står ett lyckligt Bus med inte en utan fen fula oranga isskrapor som det står Folkbladet på i handen.

Det krävdes en stor portion självbehärskning för att inte få ett urbrott utan istället tala om att mamma blir rädd och ledsen när Bus försvinner.

Idag drog hon igen. På julmarknaden i värmekyrkan. Vi var på väg utåt men helt plötsligt tog hon sats och sprang runt ett hörn genom folkströmmen på väg in och ut genom två dörrar kiknande av skratt. Vad gör man då?

Är det meningen att jag inte ska kunna röra mig ensam ute med två barn? Nu var ju Smulan med och tog vagnen med Lillfis, men jag kan ju inte bara lämna henne hur som var som helst när Buset sticker.

Hon är världens finaste och jag envisas ju med att säga att det är bättre att hon är självständig än hänger mig i kjolarna hela dagarna, men iblan önskar jag att hon höll sig lite närmare. På allvar hoppas jag Lillfis blir lite lugnare. Jag vet faktiskt inte hur man pallar två vilddjur.

Bajsdag

Smulan jobbar dygn och den här dan gick åt skogen redan kvart över sex när Bus vaknade sen blev det liksom bara värre.. Körsbäret på kakan var när jag tappade bort Bus på stan. Att jaga en 2,5åring som är fullständigt försvunnen samtidigt som man (jag) lämnat Lillfis hos främmande försäljare. Jag fick hjärtsnörp ett par gånger om. När hon dök upp efter typ tio minuter hade hon lyckats få tåg på inte en, utan fem stycken isskrapor.

Jag är så trött och jag känner att 80% av allt jag säger är skäll. Idag är ett jävligt dåligt datum!

Vi här ändå varit på jättetrevligt kalas hela eftermiddagen, men det känns som en parentes.

Ensam med barnen. Igen.

Min kära make Smulan har ju fått ett fast jobb. Det är en halvtidstjänst och han vikarierar vid sjukdom för att komma upp i tid (vilket inte är några problem). I det ärende han jobbar så är det dyngslånga pass, vilket är jobbigt när han jobbar, men det är skönt att han är hemma mycket. Nu sitter jag här som en fucking ensamstående tvåbarnsmamma och han jobbar för femte natten i rad. Jag undrar lite hur han har tänkt att det här ska funka när jag ska börja jobba igen... Men jag har ju bokat in en resa till Ullared i december vilket jag inte alls kan bekosta med min ynkliga föräldrapenning så jag ska nog vara glad att tjänar lite extra :). Men jag är fortfarande ensam och lite ledsen.

Buset har fått leka med sin mormor hela eftermiddagen. Dom har varit på badhuset och simmat och plaskat och badat som det heter enligt Bus.

Nu har jag senast dagarna tagit tag i att lära Lillfis vad som gäller när det blir natt. Det är ju så himla lätt att ha henne liggande på soffan tills jag själv går och lägger mig, men så kan vi ju inte hålla på. Nu blir det mat, pyjamas och så spjälsängen innan det är dags för storasyster att sova. Då ser Bus att Lillfis sover redan, jag får sjunga Björnen sover (fast den får jag ju inte sjunga längre. Nu är det "En midsommarvisa" som gäller.) och killa under armen utan att störas av bäbisskrik och alla blir lite gladare. Mest jag kanske.

Nu ska jag försöka bättra på min mammapoäng och se om jag kan skriva ut lite bilder på Lillfis till min kära mormor och andra intresserade. Även om jag hade obegränsat med tid tror jag mitt engagemang i sådana saker skulle vara en promille av vad det var med första barnet, men man kan ju offra sig lite för släkten.

Liten blir större

Buset börjar bli stor.

Flera föräldrar på dagis säger att det är så himla roligt att få följa henne i utvecklingen och nu går det framåt. Hon babblar på som tusan, i somras var det bara tre-ords-meningar, men nu är det långa haranger. Något jag längtat efter är också numera möjligt; Hon leker själv. På sitt rum. Svårigheten i detta är ju att inse att hon faktiskt bara är två år, inte fem. Hon är för liten för att resonera med, hon orkar inte och kan inte allt. Till hennes stora glädje ser det ut att bli ett besök på Busfabriken i helgen. Som hon tjatar och längtar.

Den där Murphy, fan ta honom.

Det är typ två dagar sedan jag sa nått i stil med -Jag kommer inte ihåg när jag var sjuk sist. Sånt ska man hålla jävligt tyst om, det vet jag. Skryter man om sin fantastiska hälsa så straffas man.

Under dagens städdag på dagis har halsontet stadigt ökat och febern smugit i kanterna. Nu när jag fått vila lite (med tutten utslängd kan man alltid skylla på amning för att få ligga och dåsa en halvtimme) så känns jag rätt okej, förutom halsen. Men det finns det ju piller för.

Smulan har bytt jobbdag kommande vecka för att kunna gå på pappapub. Kul för honom, men så insåg jag att Sirqus alfon har turnépremiär den dag han nu ska jobba. Vilken tur att min lediga mamma ställer upp och nattar två barn så jag får gå på jordens märkligaste show. Tack Tanten!

Jul

Jag vet, frosten är inte här än och man kan fortfarande plocka svamp men innan vi vet ordet av är det jul igen. En grej med att vara vuxen är ju att man gör lite som man vill, men samtidigt förväntas man vilja något, ställa upp eller i alla fall stå för sitt val. Vi (som i jag och Smulan) har då fått den briljanta idén att vi ska ha julfirande här. Som i hemma hos oss. Det här kommer vi få ångra så jävla hårt.

Vi firar tillsammans, min och Smulans familj. Eller om man ska vara ärlig så försvinner min familj liksom i mängden av Smulans familjemedlemmar. Vi bor störst, eller i alla fall med störst yta för social samvaro. Vi har i alla fall ett barnrum (och eftersom vi har de enda små barnen är det skönt att det finns leksaker och plats för dom med eventuella barnvakter i kusinform).

Min mamma och min mormor och vem vet, kanske min nya pappa utgör min del av gästlistan. Från Smulans sida kan vi räkna med 12 personer. Det blir nog bra det här...

det här med två..

Det här med att ha två barn...

Det är fan inte helt lätt. Jag tror jag lämnar ämnet där.

Bus är i vilket fall världens härligaste storasyster. Hon pussar och kramar och vill ha Lillfis i knät. Men nu har hon verkligen börjat härmas i hur man tar hand om en bäbis. Hon ammar och byter blöjor på Skrållan. Precis som Lillfis så kräks Skrållan en hel del, ur både näsa och mun. Men Bus och torkar upp hitte-på-kräkset och klappar på huvudet. Det är så man skrattar sig harmynt.

Bus blir ju mer och mer självständig. Hon leker själv på sitt rum, plockar undan sin disk och har så smått börjat kissa på toaletten/pottan. Men jag måste ju inse att när hon klarar sig ordentligt (typ så man kan ligga kvar i sängen en timme på morgonen) då är Lillfis så stor så hon börjar klättra och leva rövare helt okontrollerat. Det kommer en tid då dom båda är stora, men det känns avlägset.

Jag har enligt en god vän drabbats av andra-barnet-syndromet då jag tycker jag gått hemma i evigheter. Hur länge kan man vara mammaledig? Borde jag inte börja jobba? Dagisdax snart? Lillfis är sju veckor gammal. Jag får inse att dt är ett par månader kvar att gå hemma..

Och så kanske man skulle börja ligga lite snart?

Välkommen till världen Lådan!

Så har Lådan hittat ut!

Det var iof ett par dagar sedan, men att amma konstant och ha en tvååring som är helt vild ger inte mycket fritid.

Det var en oförskämt enkel och snabb förlossning, tolv timmar efter inskrivning var vi hemma igen med vårt lilla knyte. Knytet blev en tjej och allt namnvelande var i onödan då vi nu bestämt oss för att hon heter Idun, det första namn som vi enades om som förslag för flera veckor sedan. Vi kallar henne dock för Lillfis för de överjävliga stinkande brakarna hon lägger.

Bus hade växt tre decimeter och blivit tio kilo under tiden vi var på förlossningen. Hon känns så himla stor nu så det känns helt bisarrt att lyfta upp henne på skötbordet.

Denna natt var i alla fall någorlunda mänsklig. Igår natt vaknade Lillfis en gång i timmen mellan 21 och 04 för mat och så tar det en stund att amma och somnade om så jag sov i tjugominutersintervaller hela natten. Det är inte okej. Men på tisdag ska Bus gå på dagis. Just nu skulle jag kunna lappa till nån som säger att man ska sova när bäbisen sover. Vad fan ska alla människor med barn innan göra?

Ska vi kalla Lådan Svampbob?

Det här att min mamma ringer mig efter tre eller fyra glas vin är fortfarande inte okej.

Tanken är att denna dag ska tillbringas i skogen i jakt på svamparellerna, men jag funderar lite på om inte det här med barnafödande närmar sig. Jag har haft jordens förvärkar här på morgonen. Det är ju stabilt med tanke på att Smulan var ute på krogen till tre inatt. Ja ja, klockan är bara sju på morgonen, jag hinner fundera över detta innan tanten ringer.

Sist vi var ute och svampade med min kära mor ballade Bus ur i bilen in mot stan och kräktes ner halva baksätet. Hon var snart pigg och glad igen, men klagade så snart vi åkte igen. Samma visa här om dagen då vi åkte och handlade (inget kräksande, men klagande och tydliga önskemål om att vi åkt färdigt). Det är nog bara att inse att hon i och med sin tvåårsdag blivit åksjuk. Dom säger att man ska åka mycket och ofta ändå, men det tar ju emot att ge sig ut på små skogsvägar om hon inte mår bra av det..

Nu kör vi tycker jag

Idag var jag till barnmorskan, näst sista inbokade träffen där. Dock var vi båda eniga om att det där sista besöket kan vi skita i. Det är lika bra jag föder barn innan det. Idag har i alla fall mina underbara vänner Anna och Andreas fått en liten Sigrid! Livet i Ljungsbro kommer aldrig bli det samma.

Jag börjar bli trött på riktigt och det känns som jag ska försöka vila en del för nästa vecka tycker jag det är dags för bäbis. Jag har fått Bus att prata med magen och också förklara att det är dags för bäbisen att komma ut nu. Idag inhandlade jag också hallonbladste (jag tror inte det hjälper, men det fördröjer inte heller en förlossning).

Kanske är jag en dålig människa, men jag hoppas verkligen att Lådan inte växer upp och blir lite aktiv och styrig som Bus är. Jag vet inte vad jag ska göra när tålamodet tryter. Nu får fan regnet hålla sig borta för mellan hemmets fyra väggar kan jag inte tillbringa en hel dag med världens bästa Bus.

Ja ja, väskan är packad, spjälsängen monterad, nu väntar jag bara. Jag vet ju i alla fall att min fina man är hemma tio dagar när jag fött barn.

Ja just det, jag ska ju ha barn snart.

Lite så känns det. Det börjar liksom bli allvar nu. Nästa vecka ska vi ta och ställa upp spjälsängen och lokalisera lite babykläder. Jag ska också ta och packa den där väskan som man ska ha med. Jag ska ta med lite underkläder och bindor som man kan gå i utan att dem syns genom byxorna. Kläder i form av en onepiece och nått par mjukisbyxor, en tandborste, bjöjor och lite kläder och en mössa till Lådan. Jag hoppas verkligen att allt går bra och vi får åka hem efter sex timmar.

Nu har jag också börjat förbereda mig mentalt på det här med förlossning som jag inte alls är sugen på. Det är ju en väldigt kort tid sett till mitt liv och jag betvivlar inte för att ögonblick att jag ska fixa det men jag är helt enkelt inte sugen. Jag hoppas jag har ett par veckor på mig så jag kan bli lite mer taggad inför just det.

Angående en helt annan sak.. Min mamma har ju återinfört den man hon levde med för 10 år sedan i sitt liv. Hon är som en förälskad tonåring och jag är väldans glad för hennes skull, men under tre veckors semester (som hon har) har jag sett henne midsommarafton och en kortis igår. Istället leker hon arbetsläger, först hemma hos Pettson och nu i vårt sönderstormade båtskjul. Kanske är det det att jag helt enkelt håller på att få fnatt på att vara hemma med Bus hela dagarna och det skulle vara guld om hon kunde ge oss en dag så jag får lite avlastning. Trots att jag hatar att spela gravidkortet så ÄR jag höggravid och därmed trött och långsam och jag har en väldigt aktiv tvååring. Jag är så glad att min vän Sandra finns och tur i oturen att hon är lite ynklig och behöver aktiveras. Det uppdraget tar vi gärna på oss.

Snart är det dax!

Halva ledigheten innan planerad bäbis har nu gått.. Ärligt talat håller jag på att få hjärnblödning på att vara hemma med Bus hela dagarna men nu är det som det är och denna vecka stängde dagis för sommaren. Världens bästa Sandra har i alla fall semester nu så jag har nån att leka med och som kan avlasta lite. Bus är världens finaste unge, men hennes energi är helt enorm och jag är tjock och trött.

Jag har gått och adopterad vår nya granne. Jag har i alla fall kompisar och en man som är hemma flera dagar i veckan. Hon bor här med sin man och deras tvååring och de är nyinflyttade från Tyskland. Hon känner ingen och har bara sin lilla Lovisa att hänga med hela dagarna. Jag har till och med lyckats rekrytera dom till vårt fina dagis!

Det här med att det snart är dags att föda barn har just börjat gå upp för mig. Här om natten låg jag och fantiserade om förlossningen (ja, det är sjukt) och jag har insett att nästa vecka mpste vi nog ta och montera spjälsängen och packa upp lite kläder och så..

Det är allvar nu helt enkelt :)

Lyxproblem

Det här med att fördriva alla dagar med Bus är inte helt lätt. För den som har koll (alltså inte jag) är det så att jag borde ha tagit föräldraledigt för Lådan dessa fyra veckor (det får man ju ta sista två månaderna innan födsel), då skulle Bus fått gå på dagis som vanligt. Men jag har semester... Skönt, visst, men det är många timmar på varje dag. Jag är så sjukt tacksam att Smulan inte jobbar 07-17 varje vardag. Idag har vi tex cyklat genom stan och gått på loppisar. Köpt med pizza hem till min mormor och sen stannat i lekparkens lilla pool och badad Bus på vägen hem.

Jag är otroligt glad för min mammas skull, nu när hon är som en fjortis efter att hon hittat tillbaka till Pettsom som hon va ihop med när jag flyttade hemifrån. Men eftersom den mannen inte har vett att bo i närheten får vi inte ens nöjet att leka med min mamma nu när hon har semester. Det suger.

Jag kan avslutningsvis tala om att nu är det bara 6 veckor kvar. Sex långa tjocka veckor..

Måste man vara vuxen?

Jag minns min morfars begravning (som inte var för så herrans massa år sedan) då min mamma, när det var dags att gå fram till kistan sa, -om du tar mormor så går jag med (...). Det var första gången jag kände att jag var en vuxen i familjen. Det låg på mig att stötta mormor i hennes sista avsked till sin make.

Min mormor har varit sjuk sedan i vintras och jag har kanske inte engagerat mig nog och insett vidden av detta. I min enfald trodde jag problemet var funnet i och med att man hittade tre brustna ryggkotor (två månader efter ett fyllefall på ålandsbåten:)). Men det är nått annat som inte stämmer också. Hon har varit på alla typer av röntgen som finns och det är lungorna man tittar på. En läkare har i alla fall sagt att man inte ser någon cancer, men det finns oklara skuggor.

Idag är hon kallad till Linköping för att diskutera resultat av röntgen och provtagning. Jag är ombedd av min mamma att följa med och ta med mig Bus för att gammeltanten ska ha ett litet vilddjur att glädja sig åt om dom dömer henne för hårt. Jag vill inte följa med. Jag vill att mamma ska ringa sen och berätta, fast utelämna eventuella riktiga hemskheter. Jag vill skyddas som ett barn, men den tiden är slut.

Nyflyttad

Egentligen är jag här för att skriva ett inlägg bara för att jag är heligt förbannad på min arbetsgivare, men jag ska inte älta det här. Istället ska jag hoppas att jag lugnat ner mig till i övermorgon då jag ska jobba.

Istället kan jag berätta om flytten.

Det gick bra. Vi bor nu stort och lite dyrt. Bus sover i riktig säng, vilket varit sjukt enkelt. Smulan nattar henne tills hon somnat, jag har inte det tålamodet så jag låter henne somna själv. Det betyder att jag kan få lotsa henne tillbaka till sängen ett par gånger (max fyra än så länge) innan hon ger upp och somnar. Det är dock ett krav att hon själv tycker att det är dags att sova, men det tycker hon vid sjuhugget om hon följt sina rutiner hyfsat under dan. Ikväll klev hon upp och lekte med sina dockor en stund, men sen kröp hon upp i sängen och somnade. Så länge hon håller sig på rummet tycker jag det är okej.

Vi måste fortfarande sätta upp saker på väggarna (en hallspegel skulle vara skönt).

Angående Lådan: Jag börjar bli tjock nu. Jag har ont. Det suger att ha ont, men Bus mådde jag ju toppen men nu bävar jag för varje arbetsdag. Jag är så jävla glad att jag bestämt mig för att vara ledig hela sommaren innan det är dags för förlossning! 3,5 vecka kvar att jobba :).

På ultraljudet i vecka 18 såg dom att moderkakan låg väldigt långt ner i livmodern. Jag ska göra ett extra ultraljud i början av juni för att se var den sitter nu. Man vill ju inte att den sitter för utgången liksom. Alls. Jag googlade lite på detta, det var dumt. Nu är jag nojjig. Det finns ju inget jag kan göra åt det, men jag är inte sugen på hotet att vara inlagd för observation på slutet.

Vi får se helt enkelt.

kalasdag

Jag har ju storstilat lyckat fylla 31 i veckan och idag vankas det kalas! Av en för mig själv (nu i tidspressens ångest) outgrundlig anledning har jag bestämt mig för att bjuda på hemgjord marängtårta. Och lite andra kakor såklart :).

Fem timmar, sen ska det vara klart. Och det ska vara städat. Och jag ska vara badad och fin. Hur svårt ska det va?

Frustration

Världens bästa Bus, som under sin ganska korta livstid hittills varit ett mycket lätt barn att ha att göra med, har senaste tiden strulat som tusan med både mat och sömn. Inte för att jag tror att hon svälter men det är så frustrerande när allt hon vill stoppa i sig är apelsiner, skorpor, russin och filmjölk. Till min och Smulans stora glädje har hon i alla fall inatt sovit hela natten :). Är man ledig dagen därpå så överlever man ju en eller två vakna timmar på natten, men lilla Bus har svårt att palla dagis efter sina nattliga äventyr. Ja ja, vi kör på lite super-nanny-strategier och hoppas att det här löser sig innan Lådan kommer.

Tjockis, på riktigt.

Jag är rätt bra på att vara gravid tror jag.. Inget jävla gnäll (för jag mår ju bra), jag jobbar och sliter och försöker denna gång även underhålla Bus lite. Men jag är alldeles för bra på att bli tjock. Jag är alltid bra på att bli tjock, men jag blir en val när jag är med barn. Vissa säger att allt är okej bara för man är gravid, men jag känner mig så sjukt oattraktiv. Jag bara längtar efter att de första kilona ska rinna av mig och jag kan börja träna. Jag vill köpa snygga kläder och bli värsta puman!

Idag fortsätter jakten på den ultimata syskonvagnen. Fortsättning följer...

Ståhls tar allt jag äger..

Med årets hyresförhandling klar ligger hyran på vår nya lägenhet på 9102kr/månaden. Det är obscent mycket pengar. Vill bara säga det.

Tiden den går..

Nu är det bara två dag kvar till ultraljudet.. Det ska bli så himla skönt (förutsatt att allt är bra) i och med att vi inte gjort dom där första NUPP och KUB testerna. Sen är det dags att beställa en ny barnvagn!

Vi har hittat en ny lägenhet så om två månader går flyttlasset vilket jag inte alls är sugen på. Jag vill bara bo där, inte flytta dit eller städa i det här helvetet. Men det kommer bli bra, det är en jättestor fyra.

Just nu är jag sjukt osugen på mitt jobb. Jag vill bara att dom här sista tre månaderna ska gå sen blir det jobbsök när jag är hemma med Lådan. Ska vi ha en hyra på 3000 mer i månaden vill jag gärna ha lite stabilitet i min inkomst.

När det gäller flytten hoppas jag att jag har världens bästa vänner som hjälper mig med packning och städning..

Dagens roliga: Min obscent överviktiga arbetskamrat ramlade hemma. Hon landade på katten. Den dog.

Day 11 – Your siblings

Syskon var det.. Det har jag, fast inte sådär på riktigt. Jag har växt upp med min mamma som ett riktigt bortskämt ensambarn. Jag brukade dock som liten önska mig en storasyster. Jag har en storasyster, Jenny. Vi delar den märkliga mannen som är min/vår far. Men det är inte bara jag och Jenny. Saken är den att när jag var 18 år träffade jag Thommie första gången. Han är min lillebror och även han delar far med mig och Jenny. Jenny som då är den av oss syskon som har lite koll och jobbar aktivt för att vi ska ses ibland såg då till att ALLA syskon sågs vid ett tillfälle. Det betyder att förutom Jenny, Thommie och jag även min äldsta storasyster och min yngsta lillebror.

Ja så är det, vi är (vad vi vet...) fem syskon med samma pappa, ingen har samma mamma. Min far är bra på att göra barn, så är det.

Jag har bara kontakt med Thommie och Jenny, det räcker gott för mig. Jag gillar det här med halvsyskon för man kan umgås otvunget, men slipper ha en stor familj vid jul och så..

Tjockisen jobbar på

Jag är tjock och mår fortfarande sjukt illa om jag inte äter så fort jag känner mig lite hungrig. I morse gick det överstyr och jag stod och kräktes upp mitt glas jos i vasken. Hela magen krampade och jag vet mycket väl att det enda som hjälper är att äta något. Att försöka tugga i sig ett smörgåsrån samtidigt som man kräks är lite sjukt. 1 augusti ska Lådan titta ut är det tänkt :)

Idag har jag också haft förmånen att ha ingenjörerna från Ljungsbro på besök. Anna är lite tjock och hon verkar ha ångest på riktigt över det. Men vadå, väger man 48 kilo normalt så är det nog lite märkligt att vara gravid.. Jag fick också höra att min gamla kombo Pernilla ska ha barn. Vi är ju inte så himla tajta alls sen hon flyttade ut ur vår lägenhet men det är skrattretande hur vi ligger i fas med varandra i "livet".

Nu har jag bokat körtider med min svärmor för kommande två veckor för jag måste fan ha ett körkort och det snart!

Inskrivna!

En del människor är märkliga, senast min gynekolog. Vid inskrivningen på mödravården fick jag också träffa doktorn för jag har ju lite dålig koll på det här med när sista mensen var..

Han frågar helt sonika när jag tog ett graviditetstest och efter mitt svar bedömde han att jag var i vecka 10. När jag då sa att jag tror jag hade en blödning sista veckan i oktober funderade han lite och snurrade på sin snurra och sa att då var det ju kanske så att jag var i vecka 13..

Hur kan man bedöma hur gravid någon är utifrån när man tog ett test? En del människor är ju dönojjiga och tar det samma dag som mensen ska komma och andra kan ju vänta i tre månader.

Det är lite som Daniel skrev om där man beräknar när befruktningen skett utifrån barnets födelsevikt. Galet helt enkelt.

Day 10 – What you wore today

Eftersom jag inte ens vill veta att jag inte längre kommer i mina jeans (jag vägrar helt enkelt att prova) så varierar jag mellan mycket rosa mjukisbyxor hemma och svarta mjukisbyxor ute i verkligheten. Idag när det är plusgrader kom mina röda vattentäta skor fram också. Jag kan tillägga att det är tur att jag inte tog mig för att hämta ut ett bar mindre jobbyxor. Dom kan jag ha i alla fall och på mitt jobb behöver man bara ha privata brallor en dag för att graviditetsryktena ska sätta igång.

Day 09 – Your beliefs

Det här med tro är ju inte helt enkelt. Själva poängen är ju att det handlar om övertygelse helt utan bevis.

Jag konfirmerade mig när jag var femton. Eftersom jag var lite rebellisk av mig försökte jag undvika själva konfirmationen, men då fick mamma spelet. Hon är dock en vis kvinna så jag var inte döpt. Jag döptes därmed i samband med min konfirmation.

När jag var runt 19 kanske 20 år gick jag ur svenska kyrkan. Jag kände mig lite som en hycklare att vara med i ett trossamfund när jag saknar tron. Jag har dock insett att jag söker mig till kyrkan när saker och ting övergår mitt förstånd. Tydligast vid tsunamikatastrofen i Thailand. Jag känner ingen som var där, men omfattningen och förödelsen var så stor. Men jag tror inte att det var Gud jag sökte, mer en plats där man fick stanna upp och våga känna efter.

Jag ville hemskt gärna gifta mig i kyrkan, men det hade inte med Gud att göra, utan handlade om min önskan om ett vackert rum till vigseln. Det verkade enklare att hitta en kyrka än att styra upp detta med borglig vigselförrättare och hitta en plats.

Jag vill gärna tro. Jag tror att tro skänker människor en trygghet och styrka som jag avundas. Men samtidigt så föraktar jag tro som undanflykt för eget ansvar.

Gud är kvinna och hon har humor. Min tro har väldigt lite att göra med kyrkor

Lådan i magen :)

Jag är sjukt trött på att vara konstant illamående. Jag kräks inte, vet inte ens om det är nått att vara glad över..

Jag har ju ägnat hösten åt att äta en massa strunt, vilket innebär att jag är tjock. Det bådar ju inte gått för någon som gick upp 35 kilo förra gången det gjordes barn.

20/1 är det dags för inskrivning på MV. Vi tror att det är v12 då, typ.. Tills dess ska jag sluta röka.

Day 08 – A moment

Jag skulle kunna tala om barnafödande eller denna ganska misslyckade julafton då min mormor kräktes och svimmade vid julbordet (vilket följdes av ambulans och en lite däven stämning..)

Men istället är det en liten obetydlig händelse som utspelade sig på nattklubben Otten för typ 10 år sedan. Jag tänker fortfarande på den här killen ibland och undrar om han är/var medveten om hur lätt det kan vara att påverka en annan människa. Eller så vara han bara hög, vad vet jag?

I vilket fall så lallade jag runt ensam med min drink när en lång, smal och ganska söt kille tar tag i mig, synar mig och spänner ögon i mig. Det är allvar nu, det känner jag. Du ser ut som en prinsessa, säger han. Jag blir rätt paff, men jag hoppas (minns inte riktigt) att jag ler och säger tack. Han ler och och säger allvarligt; Det kommer gå bra för dig. Sen vände han och gick.

När jag undrar om jag ska komma vidare i livet och känner mig lite nere så brukar jag tänka tillbaka på den här händelsen och hur säker denna snubbe var på det han sa. Jag brukar komma fram till att jag har det bra och enda anledningen till att jag inte har det "bättre" är min egen lathet.