Mitt barn, andras ungar

Så har julen kommit och gått hem igen. (Dock kvartår vissa spår så som pappersstjärnan i vardagsrumsfönstret och ett litet överpyntat pepparkakshus samt ett stort jävla ogräs med glitter och krafs i.)

Det var trevligt. Vi var ju vuxna och hade jul här med min mamma, min mormor, Smulans föräldrar, hans storasyster med man och deras tre barn. Vi åt mest. Som sig bör. Bus fick obscent mycket klappar.

Det där Buset är den mysigaste unge jag vet, men hon är ett hår av hin ibland. Nu har hon lyckats dra med sin jämnåriga dagiskompis Visa i sina upptåg. Dom smyger iväg och stänger in sig på toa. Där tvättar dom håret och proppar toaletten full av papper, sen spolar dom så det svämmar över. Jag är inte helt stolt när jag hämtar på dagis.

Lillfis är världens gladaste Lillfis. Det är bara det här med kräkset som jag är lite trött på. Men vi har i alla fall fått nöjet att se vår BVC-tant frångå alla nya rekommendationer kring amning och tillägg och mat. Vi ska ge henne gröt och lite mat i små portioner så hon inte tappar mer i viktkurvan. Idag fick hon potatis och palsternackspuré. Tur för henne att hon inte spydde upp det, för set stank apballe bara hon rapade.

Sen jag fick barn har jag oändligt mycket mer tålamod med skrikande bar och liknande. Förutom att jag vet att dom får spelet ibland trots att man måste storhandla eller åka spårvagn njuter jag en hel del också. Den här gången är det inte min avkomma som beter sig. Lite så var det idag då Busets dagiskärlek var här och efter en osedd incident då de båda sa att han slagit mitt Bus hysteriskt vägrade säga förlåt. Det tog i runda slängar en timme att få hur honom det ordet. Då ler jag i mjugg (heter det så?). Mitt barn sa föråt förut när det var hon som slog.. (sen kan vi ju prata om det här med att slåss i det stora hela, men i alla fall.

Efter att desperat väckt Smulan klockan halv ett en natt här i veckan då jag insåg att jag bara måste få ligga lite får jag nog inse att det här med ägglossningar och tillhörande jobbigheter med stor sannolikhet är tillbaka. Hur gärna jag än skulle vilja hör det inte till mitt normala beteende att inte kunna sova på grund av kåthet. Smulan log och sa -Då vet du hur jag känner mig.

Tillbaka i verkligheten

Jag tänkte dra ner lite på amningen och så helt plötsligt så ammar jag bara Lillfis på nätterna (om ens det. Det är nog läge att köpa lite pepparmyntste för att få stopp på mjölken. Det är ju värdelöst att gå runt och läcka men inte kunna ge henne ett helt mål mat.

Insåg också här om dagen att jag har rätt till samma föräldrapenning som jag hade med Bus då jag lyckats föda barn ganska tätt. Grattis mig! Försäkringskassan kastar ca 8000 på mig i extra utbetalning och höjer min ersättning per dag med nästan 200 kronor. Inte för att det riktigt behövs då jag bara behövde nämna för min kära moder att jag dragit ner på amningen så ringer telefonen. Jag har officiellt börjat arbeta igen. I Februari går jag på mina fasta helger igen. Hur i helvete vi ska lösa det var sjätte vecka då våra helger krockar har jag inte en susning om. Men det ska nog ordna sig det med.

Bus fortsätter att pröva vårt tålamod här hemma. Hon är världens bästa unge och jag hatar att höra mig själv höja rösten gång på gång på gång för att hon inte lyssnar. Det är läge att införa en riktig "time outplats". Nu när jag sitter här och skriver och Smulan är på jobbet inser jag att det är dags för familjeråd i största allmänhet.

Det där julen närmar sig också med stormsteg. Vi måste köpa oss en julgran snart. Kanske fredag.. Och sen är det bara att städa vidare, snart är det över :)

Att tappa bort sitt Bus

Det var vad jag gjorde igår. Tappade bort Bus. På stan. Eller mer så att hon på rent jävulskap drog ifrån mig in på Aléns, men det gör inte saken lättare. Hon var lika borta för det.

Direkt insåg jag att det var lönlöst att jaga efter henne med stora vagnen så det lämnade jag (med Lillfis i) fort som attan hos några säljande ungdomar utanför och så gick jag in för att med våld hämta mitt barn. Men hon fanns ju liksom inte där.. Den där paniken som jag så många gånger sett hos föräldrar med försvunna barn på jobbet var helt plötsligt min panik. Bus är envis, modig och fullständigt tossig så jag insåg direkt att hon skulle kunna vara var som helst. Tillbaka ut till de två ungdomarna som nu extraknäckade som barnpassare och snabbat förklara läget, sen tillbaka in. Runt runt bland hyllorna, ner för rulltrappan ropa och leta, leta och ropa, upp igen och så på vägen föröka fråga personalen och alla dessa kunder som av nån anledningen envisades med att trängas i butiken. Det tog cirka tio minuter så kommer en av säljarna och sa att Nu tror jag hon är där uppe. Vis vagnen står ett lyckligt Bus med inte en utan fen fula oranga isskrapor som det står Folkbladet på i handen.

Det krävdes en stor portion självbehärskning för att inte få ett urbrott utan istället tala om att mamma blir rädd och ledsen när Bus försvinner.

Idag drog hon igen. På julmarknaden i värmekyrkan. Vi var på väg utåt men helt plötsligt tog hon sats och sprang runt ett hörn genom folkströmmen på väg in och ut genom två dörrar kiknande av skratt. Vad gör man då?

Är det meningen att jag inte ska kunna röra mig ensam ute med två barn? Nu var ju Smulan med och tog vagnen med Lillfis, men jag kan ju inte bara lämna henne hur som var som helst när Buset sticker.

Hon är världens finaste och jag envisas ju med att säga att det är bättre att hon är självständig än hänger mig i kjolarna hela dagarna, men iblan önskar jag att hon höll sig lite närmare. På allvar hoppas jag Lillfis blir lite lugnare. Jag vet faktiskt inte hur man pallar två vilddjur.

Bajsdag

Smulan jobbar dygn och den här dan gick åt skogen redan kvart över sex när Bus vaknade sen blev det liksom bara värre.. Körsbäret på kakan var när jag tappade bort Bus på stan. Att jaga en 2,5åring som är fullständigt försvunnen samtidigt som man (jag) lämnat Lillfis hos främmande försäljare. Jag fick hjärtsnörp ett par gånger om. När hon dök upp efter typ tio minuter hade hon lyckats få tåg på inte en, utan fem stycken isskrapor.

Jag är så trött och jag känner att 80% av allt jag säger är skäll. Idag är ett jävligt dåligt datum!

Vi här ändå varit på jättetrevligt kalas hela eftermiddagen, men det känns som en parentes.

Ensam med barnen. Igen.

Min kära make Smulan har ju fått ett fast jobb. Det är en halvtidstjänst och han vikarierar vid sjukdom för att komma upp i tid (vilket inte är några problem). I det ärende han jobbar så är det dyngslånga pass, vilket är jobbigt när han jobbar, men det är skönt att han är hemma mycket. Nu sitter jag här som en fucking ensamstående tvåbarnsmamma och han jobbar för femte natten i rad. Jag undrar lite hur han har tänkt att det här ska funka när jag ska börja jobba igen... Men jag har ju bokat in en resa till Ullared i december vilket jag inte alls kan bekosta med min ynkliga föräldrapenning så jag ska nog vara glad att tjänar lite extra :). Men jag är fortfarande ensam och lite ledsen.

Buset har fått leka med sin mormor hela eftermiddagen. Dom har varit på badhuset och simmat och plaskat och badat som det heter enligt Bus.

Nu har jag senast dagarna tagit tag i att lära Lillfis vad som gäller när det blir natt. Det är ju så himla lätt att ha henne liggande på soffan tills jag själv går och lägger mig, men så kan vi ju inte hålla på. Nu blir det mat, pyjamas och så spjälsängen innan det är dags för storasyster att sova. Då ser Bus att Lillfis sover redan, jag får sjunga Björnen sover (fast den får jag ju inte sjunga längre. Nu är det "En midsommarvisa" som gäller.) och killa under armen utan att störas av bäbisskrik och alla blir lite gladare. Mest jag kanske.

Nu ska jag försöka bättra på min mammapoäng och se om jag kan skriva ut lite bilder på Lillfis till min kära mormor och andra intresserade. Även om jag hade obegränsat med tid tror jag mitt engagemang i sådana saker skulle vara en promille av vad det var med första barnet, men man kan ju offra sig lite för släkten.

Liten blir större

Buset börjar bli stor.

Flera föräldrar på dagis säger att det är så himla roligt att få följa henne i utvecklingen och nu går det framåt. Hon babblar på som tusan, i somras var det bara tre-ords-meningar, men nu är det långa haranger. Något jag längtat efter är också numera möjligt; Hon leker själv. På sitt rum. Svårigheten i detta är ju att inse att hon faktiskt bara är två år, inte fem. Hon är för liten för att resonera med, hon orkar inte och kan inte allt. Till hennes stora glädje ser det ut att bli ett besök på Busfabriken i helgen. Som hon tjatar och längtar.

Den där Murphy, fan ta honom.

Det är typ två dagar sedan jag sa nått i stil med -Jag kommer inte ihåg när jag var sjuk sist. Sånt ska man hålla jävligt tyst om, det vet jag. Skryter man om sin fantastiska hälsa så straffas man.

Under dagens städdag på dagis har halsontet stadigt ökat och febern smugit i kanterna. Nu när jag fått vila lite (med tutten utslängd kan man alltid skylla på amning för att få ligga och dåsa en halvtimme) så känns jag rätt okej, förutom halsen. Men det finns det ju piller för.

Smulan har bytt jobbdag kommande vecka för att kunna gå på pappapub. Kul för honom, men så insåg jag att Sirqus alfon har turnépremiär den dag han nu ska jobba. Vilken tur att min lediga mamma ställer upp och nattar två barn så jag får gå på jordens märkligaste show. Tack Tanten!