Day 07 – Your best friend

Jag har en fantastisk förmån att ha ett gäng goda vänner. Vi är samma klunga som häng med varandra i typ tio år. Det finns en skön variation med föräldrar, singlar, kulturarbetare och ingenjörer. Jag älskar varenda en. Och så finns Pamsan.

Pamsan och jag bestämde oss en dag när vi gick i fyran och promenerade hem från stan (för att vi köpt godis för spårvagnspengarna) att vi skulle vara bästisar och så är det. När min första kärlek Niklas utan förvarning gjorde slut var det hem till Pamsan jag tog mig. Där fick jag gråta otröstligt i över en timme innan jag kunde tala om vad som hänt. Pamsan har levt ett annat liv än jag, ändå har vi aldrig tappat bort varandra. Hon gifte sig och fick barn anmärkningsvärt tidigt, hon har pluggat som ett as och är nu läkare. Till på köpet är hon lyckligt gift med tidigare nämnda Niklas storebror.

Pamsan är för mig trygghet och skratt, hon är kärlek för hon får mig att vilja var en bättre människa utan att jag känner mig underlägsen.

Nästan avslöjad?

Jag sa till mamma, mormor och svärmor när vi var i Ullared här om dagen att jag hyser starka misstankar om att jag är gravid. Sen kedjerökte jag och drack vin.

Jag har i varje fall bytt ut mina level mot blend no4, men jag måste sluta. Ska sätta en deadline på det.

Jag har också försökt räkna lite på den här graviditeten och jag tror jag har ett hum om när jag hade mens sist. Nu ska jag bara ringa barnmorskan också...

Day 06 – Your day

Idag är en bra dag, än så länge, men jag utgår från att det temat varar.

Det var min morgon med Bus idag. (Smulan påpekade att även natten var min, men när det är min tur sover hon alltid hela natten :)). Klockan hann bli tio över sju innan jag fick stiga upp till mammammammammammaaaa. Vi hade det mysigt och år frukost både en och två gånger innan jag och Bus traskade iväg till öppna förskolan. Där fanns det en massa härliga roliga föräldrar och barn och ett par stycken riktiga unga märkliga mammor att förfasa sig över. Perfekt med andra ord. Bus var duktig och åt pannkaka med äppelmos. När vi kom hem åt jag och Smulan lunch sen slappade jag i soffan en timme innan Smulan begav sig till jobbet. Bus försvann ut i köket en sväng, jag hittade henne i barnstolen fastklämd med båda benen i ett hål. Jag antar att hon klättrat via köksbordet..

Nu sover Bus lite eftermiddag och sen kommer min vän NiSlas. Vi ska äta köttsoppa och nog spela nått spel. Bra datum!

Sådär ja!

Jag vill bara tala om att Lådan is in the house! Jag ska räkna lite på det där så jag kanske har nått att säga till barnmorskan som ställer sådär svåra frågor (som, när hade du mens sist?) Jag känner mig dock tjock. Bara för att jag var en blåval när jag väntade Bus behöver ju inte min kropp löpa amok redan. Tycker jag.

Day 05 – Your definition of love

Svårt...

Kärlek får mig att vilja vara en bättre människa, det är nog den bästa definition jag har.

Sen får vi inte glömma att det viktigaste i en relation är man är stolt över sin partner :)

Som om jag hade glömt :)

Förresten har jag bestämt att jag ska ta en grav.test på söndag om mensen inte kommit..

Day 04 – What you ate today

Tänkte skriva det här ingället igår, men det var straxt efter frukost och jag vill ju ha med alla dagens födointag..

I morse blev det inte frukost fören Bus var lämnad på dagis, du åt jag fil och två mackor med ost och skinka. Jag och Smulan tog senare en sväng ner på stan med Bus, då passade vi på att luncha. Jag åt en salladsmeny, blandat vegetarisk pastasallat och kycklingsallad. Den ena med tomater (inte gott) den andra med ananas (äckligt). Det är bra att äta mat som innehåller saker jag inte gillar, då äter jag långsammare för att hinna titta igenom maten lite..

På jobbet tog jag en clementin och nu på kvällen har jag mumsat baguette med ost, skinka, potatissallad, gurka och rödlök, till den en stor kopp te.

Det var det det :)

Day 03 – Your parents

Dag tre eller fem eller elva, vad fan vet jag. Men mina föräldrar är dom samma..

Min far, vi kan kalla hon om Bernt, för det heter han. Kan ske till och med Bernta för det är lite med "han" liksom. Tror jag.. I vilket fall som helst lämnade han min mamma och mig när jag var 6 månader. Bernta gav sken av att vara en villig pappa. Han lånade mig av mormor en lördag just när han och mamma gjort slut (nej don var inte gifta). Som en god far lämnade han tillbaka mig på avtalad tid och bad att få leka med sin fantastiska dotter även dagen därpå. Tider bestämdes och min mrmor var glad att denna märkliga man som hennes dotter gjort barn med faktiskt ställde upp. Men han kom aldrig den där dagen därpå.. Sen dess har jag aldrig umgåtts med min pappa Bernta. Hos min farmor och farfar träffade jag dock min (halv)storasyster Jenny. Sen trillade min (halv)lillebros Thommie in och nu är det så att jag har fyra halvsyskon. Ingen av oss har samma mamma. Dom gånger jag de senaste åren träffat Bernta så kommer jag alltid hem och försöker få min mamma att förklara vad hon gjorde med denna raggar-loser? Det var ju inte ens ett one night stand, dom var ju för fan förlovade! Hon säger att han var snygg och trevlig, problemet är att har fullständigt undgått all form av utveckling de senaste 31 åren.

Min mamma har slitit som ett djur. När jag var barn jobbade hon som croupier på en nattklubb, hon har jobbat som undersköterska inom långvården och nu är vi arbetskamrater på ICA. Jag har inte på något vis varit tacksam, mest nog bara en pain in the ass för min mamma. Jag fick nån gång i sex/sju-årsåldern för mig att var adopterad (fast jag förhoppningsvis bara var sjukt dåligt planerad). Detta ledde till att jag fram till 15 års ålder ALDRIG kallade mamma för mamma. Hon hette Kristin, både när jag tala om henne och till henne. Jag kan inte för mitt liv förstå hur jävla ont det måste göra.

Sen jag kravlade upp ur knarkträsket och tog tag i mitt liv har vi fått en riktigt bra relation. Det enda som grusar den är när hon ringer på kvällarna efter två kanske tre glas vin. Jag har inte längre jätteångest över min mammas drickande (vilket jag hade på högstadiet) men jag tycker det är skitjobbigt att prata med henne när hon har druckit en sketen tisdag. Kanske har det att göra med de vinkvällar hon hade hemma med tjejkompisarna när jag var liten...

Smulan och jag kallar min mamma och min mormor för mina föräldrar. Jag har alltid hängt hos mormor och morfar när mamma jobbat när jag var liten. Mormor gav mig varm mjölk när jag inte kunde sova och lärde mig lägga patiens. Nu är det bara mormor och mamma kvar, och så jag och min fantastiska familj.

Day 02 – Your first love

Eftersom Smulan är på pappapub så passar jag på att kanske komma i fatt. Nytt ämne.

Han heter Niklas och har världens krulligaste hår. Han har bröst och bringa som en corn flakes-flinga. Det var stormigt men samtidigt sådär öppet och ärligt som det bara kan vara med första kärleken, innan man har förstånd att dölja sig (om så bara en pytteliten bit) för att ha något kvar när kärleken försvinner.

Ibland kände jag att han hade mer koll på sig, mig och världen än vad jag hade. Jag har upplevt den känslan med andra senare också, men jag vill gärna tro att dom människorna är som jag..

När jag gifte mig i somras var det Niklas som var bröllopsfotograf. Livet är märkligt.

Day 01 – Introduce yourself

Jag vet, jag har redan tappat tiden, men jag skyller på Bus. Hon har lyckats bli sådär härligt dagissjuk. Nog om Detta.

Jag är vuxen, sett till ålder och det som kallas civilstånd. Men i andra avseenden är jag osäker. Till exempel har jag aldrig gillat öl så om jag nu köper folköl till någon annan blir jag lite nervös och börjar fundera om jag har leg med mig.

Jag kommer från ganska knappa förhållanden. Ensam (rökande) mamma boende i hyresrätt. Jag var stolt när jag började på universitetet och faktiskt skaffade mig en magisterexamen. Tyvärr spelar det inte så stor roll eftersom jag fortfarande är kvar på samma jobb som jag fick efter studenten, fast med massiva studieskulder. Det är ett projekt att ta tag i.

Jag tar gärna plats, kanske för mycket. Vid ett par tillfällen då jag träffat människor i grupp där jag inte känner alla har jag försökt att tona ner mig lite, men det funkar inte. Jag blir då istället helt osynlig och det är ju liksom inte jag. Allt eller inget kan man säga.

Jag hoppas att jag ses som generös och okomplicerad.

Ett litet bloggprojekt

För att hålla skrivandet igång som Mymlan skriver så är detta med början imorgon planen för bloggen närmaste månaden.

Day 01 – Introduce yourself
Day 02 – Your first love
Day 03 – Your parents
Day 04 – What you ate today
Day 05 – Your definition of love
Day 06 – Your day
Day 07 – Your best friend
Day 08 – A moment
Day 09 – Your beliefs
Day 10 – What you wore today
Day 11 – Your siblings
Day 12 – What’s in your bag
Day 13 – This week
Day 14 – What you wore today
Day 15 – Your dreams
Day 16 – Your first kiss
Day 17 – Your favorite memory
Day 18 – Your favorite birthday
Day 19 – Something you regret
Day 20 – This month
Day 21 – Another moment
Day 22 – Something that upsets you
Day 23 – Something that makes you feel better
Day 24 – Something that makes you cry
Day 25 – A first
Day 26 – Your fears
Day 27 – Your favorite place
Day 28 – Something that you miss
Day 29 – Your aspirations
Day 30 – One last moment

Semester väntar

Det blev ingen inköp av jackan. Jag inhandlade en riktig vinterkappa för ynka 3000 kronor istället.. Smulan talar högt och välartikulerat om att det är mer pengar än han lagt på sina fyra senaste jackinköp totalt.

Imorgon ska jag börja skola in Bus på dagis. Det kommer bli sjukt bra det här! Just nu är jag nästan mest nöjd över att jag har en massa ledigt kommande två veckor. Skönt att få ladda upp lite inför julhandeln.

Igår var vi på 40-års fest vilket var sjukt bra! Efter att lite på fyllan försökt förklara vad min utbildning går ut på så har jag en plan. För att inte bli helt förslappad så ska jag använda mitt intresse för omvärlden och förhoppningsvis mitt kritiska tänkande och så ska jag skriva. Jag får dra igång en world press-blogg eller nått. Jag är i skrivande stund nyvaken och lite bakis så det är inte helt klart hur detta ska se ut, men nått ska det bli!

Människan med tidigare nämnda jacka på sin blogg han öppnat en blogg till. Man får tigga till sig adressen och jag vet inte om jag ska engagera mig i det...

Det verkar som goda vänner ska ha barn! Nu jävlar får jag och Smulan sätta fart om det ska bli någon Lådan. Han lovade att det skulle bli åka av idag så vi får väl se :)

Hej igen!

Länge sedan var det...

Up date då:
- Det ser ut som Bus har fått dagisplats! För att det ska vara möjligt för vår ibland lite ostrukturerade familj så är det ett föräldrakoperativ. Det betyder dels att vi får vara med och jobba lite, samt att det är billigare än kommunalt dagis och kanske bäst av allt, bara vi betalar så får hon gå sina timmar oavsett om vi jobbar just då eller inte!

- Jag har inte tagit något körkort. Jag skulle kunna bajsa på här med ursäkter och förklaringar men nej. Jag är tyst och skäms istället.

-Andraes Limber har skaffat facebook. Det kanske verkar fånigt, men det är stort!

Jag har funderat på att vara lite ond och brudig (ja ja, man ska inte generalisera utifrån kön, men jag tror inte killar gör på det här sättet) och köpa en jacka. Saken är den att en människa jag är bekant med som jag tycker är dum, ful och trasig har en blogg. Bloggen är dummare, fulare och än mer trasig än vad hon är. Jag läser den och förfasar mig ofta. Hon har lagt upp en bild och en länk på en jacka hon väldans gärna vill ha. Men hon har inte råd. Det är en snygg jacka (Här finns den) och jag tänkte kanske köpa den och så göra en lite vink på fejjan typ "dagens impulsköp". Det vore ju roligt :)

Ignorera

Om en vecka ska jag åka på ålandskryssning med världens bästa Sandra. Min plan är att helt enkelt ignorera denna eventuella graviditet till efter denna tjejresa. Det kommer inte bli helt lätt.

Noll koll på tiden

Jag vet att jag lovat mig själv att ha bättre koll på veckorna och mensen och så.. Hur i hela friden ska jag annars kunna se till att vi ligger med varandra på någorlunda rätt dagar om det ska bli barn? Men jag har ingen koll. Alls. Det betyder att jag bara har en känska av att det var länge sedan jag hade mens och jag kanske är med barn. Tar jag ett graviditetstest och det är positivt så är det ju på riktigt så jag väntar.. Men jag är mycket förvirrad.

Världens bästa Bus!

Av någon outgrundlig anledning så är Bus väldigt mammig just nu. Är jag hemma så duger bara jag. Med lite eftertanke förstår jag ju att Smulan tycker det är jobbigt, men det värmer mitt mammahjärta :).

plus minus noll

Efter att helt enkelt tröttnat på att jaga efter någon på det dagis där Bus inte ska gå ringde jag kommunens dagisplatssamordnartant. Hon var trevlig och tog bort oss så vi slipper uppsägningstid. Hon makulerade också den räkning på barnomsorg för augusti som dumpit nen på hallmattan. Förklaringen till att det inte går att få tag på någon på förskolan är att den människa vars telefonnummer står på placeringspappret och på kommunens hemsida inte jobbar kvar och då har ingen övertagit detta nummer. Jag borde ringt ett annat nummer som inte finns att få tag i någonstans. Jag saknar ord. Mest är jag glad att vi står utanför den här cirkusen att tag till.


Samma dag som jag löste ovanstående problem lyckades jag också missa min dubbellektion på körskolan. Min ångest över hur kommande inkomster ska fördelas mådde inte direkt bättre av att jag kastade 840 kronor på trafikskolan bara sådär.. Det ska inte hända igen.. Idag ska jag dit för att göra den så kallade "risk ettan". 875 kronor, tre timmar och syftet är (tror jag) att jag ska förstå att knark och sprit inte bör kombineras med bilkörning. Det är som hittat!

Smulan och Bus är på promenad. Jag hoppas dom köper en kaffebryggare för Smulan kastade vår i golvet här på morgonen.

Norrköping. En icke komunicerande kommun.

Idag skulle Bus ha börjat på dagis.. Men vi har inte fått nått papper om inskolning utan bara ett beslut att hon har plats från idag. Jag har ringt och ringt och ringt på det nummer som dels står på beslutet och på kommunens hemsida men det är ju helt lönlöst. Så idag mailade jag. Hur i hela friden människor som inta kan svara i telefon ska kunna läsa ett mail övergår mitt förstånd, men det är värt ett försök.

Ni skulle sett mig parkera på min körlektion idag! Jag var kung! Det kanske är lite fel på mig men det är roligt när det är lite klurigt och man får köra långsamt.

Nu ska jag bege mig och fika med bästaste Jonas som jag inte sett på flera år. Skämmes på oss båda. Ska bara väcka Bus så hon kommer med.

Dagisdags?

Uppenbarligen har Bus plats på dagis från tisdag nästa vecka. Vi har inte hört ett ljud om inskolning eller annat så idag har jag ringt. Tre gånger. Ingen svarar.

Eftersom varken jag eller Smulan är inskriven på AF fast vi båda jobba fullständigt oregelbundet på timmar så har jag ingen aning om hur det här fungerar. Jag forskade hos en mer erfaren dagismamma idag och det verkar som om både jag och Smulan är lediga en dag så får Bus inte vara på dagis alls, men jobbar vi heldagar så får hon vara hela dan. Skulle vi vara arbetslösa så får hon gå 9-14 tre dagar i veckan. Märkligt. Jag vill ha dom 15 timmarna i veckan och så kan vi pussla resten av tiden. Lilla Bus måste ju få nån form av rutin i sitt liv men det verkar inte fungera så i verkligheten. Jag skulle ju kunna ringa och fråga, men enhetschef Elisabeth Rydberg behagar ju inte lyfta på luren!

Välkommen hem Mia!

Äntligen har min kära svärmor hittat hem från sin resa i Afrika. Det betyder fler små fikabesök och kanske framför allt fler möjligheter att övningsköra. Jag vill ju ha ett körkort nu! Min mycket flummiga körskolefröken gör ett bra jobb och nu känner jag att jag kan nog göra rätt även om hon inte är med. Det största problemet är uppenbarligen att jag kan få lite panik i situationer som jag egentligen klarar av. Den uppenbara lösningen är ju att jag utsätter mig för dom oftare så jag fattar att jag kan. Det vore ju lite roligare om det inte kostar mig 110 konor per 10 minuter.

Nu håller jag och Smulan på att bara gå om varandra här hemma i flera dagar. Det suger. Min fantastiska mormor får passa Bus på märkliga tider. Här om dagen fick hon sova här för jag skulle börja vid sju och då har inte Smulan hittat hem från jobbet än. Jag vill ha ett fast jobb med vettiga arbetstider. Jag tror ju tyvärr inte att jag kommer höra något positivt från de två tjänster jag sökte förra veckan. Men det är ju bara att leta vidare..

Gamla vänner rostar aldrig

Jag och Bus har tillbringat en helg hos mina vänner överläkare och socialminister Landstedt. Det borde hända oftare. Tyvärr är jag uppenbarligen fullkomligt oförmögen att hålla koll på mina OCH Smulans arbetstider, så han jobbade och kunde inte följa med. Det var vin och bönspel och snack hela natten följt av fika och promenad och lunch och mera bönspel med andra boende på familjefarmen i skogen.

Här om dan (eller sen kväll var det faktiskt) så tror jag djävulen flög i mig. Jag sökte nämligen jobb på försäkringskassan. Men ju mer jag tänker på det desto mer vill jag ha det. Inta bara för att komma bort från ICA och få lite struktur på arbetstider och lön utan för att jag känner att det är ett "riktigt" jobb. Det känns så himla taskigt att säga så när min mamma jobbar på samma ställe som jag, men det finns två skillnader. Jag har en magisterexamen från LiU och hon har (till skillnad från mig) en fast heltidstjänst. Sen trivs hon nog fläckvis sämre än jag, men hade jag hennes ansvar skulle jag också gå i bitar. I vilket fall vill jag gärna ha minst en av dom två tjänster jag sökt. Tack.

Dagens körlektion

Så, idag var det dags för min fjärde körlektion på körskolan. Denna gång med en ny fröken. Annorlunda är nog bara förnamnet. När jag väl vant mig vid den märkliga sävliga dialekten och den mycket flummiga liknelserna var det en mycket lugn och avslappnad stund. Hon talade mycket om pussel med många tusen bitar men jag tror hon menar att jag ska göra en sak i taget och inte försöka få ihop hela körningen från början. En flummig körtant var det i alla fall. Jag vill dock skryta med att jag bara fick ett "kärringstopp" på min dubbellektion. Jag tycker det är rätt bra gjort.

Jag och Bus tillbringade eftermiddagen på kalas för Sandras lillebror. Det bjöds på såväl mat som kaffe, paj och glasstårta. När jag promenerade hem med Bus sovande i vagnen och det var varmt och regnade lite så insåg jag, bara sådär, att jag är en mycket lycklig människa.

Baksidan med Facebook

Jag vet, som att fejjan skulle kunna bidra med något positivt i världen? Men det tycker jag! Jag tror det är kombinationen av att snoka i andras liv och få utlopp för mina egna exhibitionistiska sidor som tilltalar mig. Jag har många gånger letat efter gamla, ja pojkvänner och ragg på internet. Jag vill liksom veta vad det blev av dom här människorna sen våra vägar skildes.

Kanske är det för att det är snubben som tog min oskuld eller så är jag bara ute efter att gotta mig i andras olycka, men just Han har jag funderat mycket på under åren. Han försvann från stan och jag vet att han bodde på någon form av behandlingshem ett tag. Det var kanske inte en svärmorsdröm det här som du kanske förstår men jag var tjej och ville ju "finnas där" för honom. De senaste åren har mitt sökande varit som en blandning av tvånget att titta på en bilolycka och lusten att klappa värdens fulaste hund. Jag vet inte varför jag inte riktigt tagit till mig möjligheten att det blivit folk av den här killen...

Jag skriver det här för att han hittat mig på Facebook nu och jag känner inte att tillgången till hans info och profil släcker min fullständigt sjuka illvilliga nyfikenhet. Smulan säger att jag är ond som vill gotta mig andras olycka, men det är mer att jag.. Eller han kanske har rätt..

Jag vill ju liksom inte återuppta kontakten utan bara snoka för att tillfredsställa skvallertanten i mig. Jag tror helt enkelt jag är lite av en dålig människa..

Livet som fru

Det är en herrans massa människor som grattar mig till mitt nyligen ingångna äktenskap. Jag känner mig som när jag var sju och börjat skolan. Varenda tant nöp mig i kinden och frågade "Hur känns det?". Värdelös jävla fråga var det då och det är det fortfarande! För att säga nått har jag stulit en väns svar hon gav mig dagen efter sitt bröllop: Det känns precis likadant, fast helt annorlunda. Fast jag tycker nog inte att det känns så annorlunda. Alls. Detta har de senaste veckorna något jag funderat en hel del kring.

Känns det verkligen inte lite annorlunda?
Vad var det min vän tyckte hade förändrats i hennes relation?
Varför tycker jag att det är precis likadant som förut?

Jag har ju haft en del både kortare och längre relationer innan jag träffade Smulan och det som förvånade mig med honom och fortfarande gör att jag från början (trots att jag trodde att han var lite av en bock.) är att jag helt trygg med honom. Det finns ingen oro när han går ut på krogen. Jag vet att han gärna dansar och har många tjejkompisar som jag aldrig träffat, men jag vet att så länge han är ett par med mig kommer han alltid hem till mig.

Jag kan tänka mig att ceremonin, att lova inför Gud och församling och se varandra i ögonen och säga Ja, ger trygghet i relationer. Det är klart att man inte gifter sig om man inte känner sig trygga med varandra, men det uppstår något man inte visste fanns. Jag känner det, men det är mer som att få en bekräftelse på den känslan jag alltid haft med Smulan. Min älskade vän överläkaren firade i år sin trettonde bröllopsdag. Hon gifte sig mycket ung och ganska hastigt. Jag minns att hon om detta sa "Eftersom vi skulle ha barn kommer vi ju alltid att vara bundna till varandra ändå, så då kunde vi lika gärna gifta oss". Kanske är det så. Vi har ju Bus tillsammans och vad som än händer så är vi bundna till varandra. Det är lite otäckt, men på ett obeskrivligt skönt sätt.

Imorgon fyller Bus 1 år. Det är nästan bara otäckt. Detta år har rusat förbi. Jag minns när vi satt och familjeplanerade. Smulan vill gärna ha fyra barn, men jag sträcker mig till två (som det ser ut i dag...) och jag sa att vi kan börja jobba på tvåan när vi gift oss. För till bröllopet ska jag vara smal, snygg och ha möjligheten att bli skitfull. Idag är det tre veckor sedan jag blev fru Smulan.

Äntligen hemma igen

Igår skulle jag och min kära vän NiSlas ut i skogen och leta efter så söta sommarkantareller..

Vi gick vilse.

Vi hittade en väg, med ett hus.

Där fanns en man med en skruttig bil.

Han körde oss runt skogen tillbaka till vår bil.

Sånt ska inte hända mig!

Och inte fanns det nån svamp. Men det fanns blåbär, så det plockade vi för att inte behöva åka hem helt lottlösa. Det visade sig att Bus tycker mycket om blåbär.

Som tröst eller belöning för att vi överlevde denna prövning plockade jag fram sista svampen ur frysen till middagen. Det uppskattade Smulan som fyllde år igår!

Lådan?

Vi har ju sagt att vi ska ha fler barn och Bus är verkligen världens bästa unge. Ändå är jag skitskraj. Inte för att kärleken inte ska räcka, det är jag övertygad om att den gör. Inte för att passera 100 kilo igen (även om jag inte heller längtar, jag ska nog försöka låta bli.) Jag har heller ingen förlossningsskräck. Nej, det är helt enkelt livet som tvåbarnsmamma som skrämmer. Nu är vi två vuxna och ett barn, med två barn är man en familj som min goda vän överläkaren säger.

Denna vecka har jag i vilket fall avlägsnat hindret för Lådans eventuella tillkomst. När jag känner att det är "dags" kommer jag ju säkert se till så det blir lite åka av. Annars är det ju helt värdelöst.

Välkommen

Jag hälsar mig själv välkommen tillbaka till bloggvärlden.

Givetvis är också just du välkommen.

Jag återkommer.