Ensam med barnen. Igen.

Min kära make Smulan har ju fått ett fast jobb. Det är en halvtidstjänst och han vikarierar vid sjukdom för att komma upp i tid (vilket inte är några problem). I det ärende han jobbar så är det dyngslånga pass, vilket är jobbigt när han jobbar, men det är skönt att han är hemma mycket. Nu sitter jag här som en fucking ensamstående tvåbarnsmamma och han jobbar för femte natten i rad. Jag undrar lite hur han har tänkt att det här ska funka när jag ska börja jobba igen... Men jag har ju bokat in en resa till Ullared i december vilket jag inte alls kan bekosta med min ynkliga föräldrapenning så jag ska nog vara glad att tjänar lite extra :). Men jag är fortfarande ensam och lite ledsen.

Buset har fått leka med sin mormor hela eftermiddagen. Dom har varit på badhuset och simmat och plaskat och badat som det heter enligt Bus.

Nu har jag senast dagarna tagit tag i att lära Lillfis vad som gäller när det blir natt. Det är ju så himla lätt att ha henne liggande på soffan tills jag själv går och lägger mig, men så kan vi ju inte hålla på. Nu blir det mat, pyjamas och så spjälsängen innan det är dags för storasyster att sova. Då ser Bus att Lillfis sover redan, jag får sjunga Björnen sover (fast den får jag ju inte sjunga längre. Nu är det "En midsommarvisa" som gäller.) och killa under armen utan att störas av bäbisskrik och alla blir lite gladare. Mest jag kanske.

Nu ska jag försöka bättra på min mammapoäng och se om jag kan skriva ut lite bilder på Lillfis till min kära mormor och andra intresserade. Även om jag hade obegränsat med tid tror jag mitt engagemang i sådana saker skulle vara en promille av vad det var med första barnet, men man kan ju offra sig lite för släkten.

Liten blir större

Buset börjar bli stor.

Flera föräldrar på dagis säger att det är så himla roligt att få följa henne i utvecklingen och nu går det framåt. Hon babblar på som tusan, i somras var det bara tre-ords-meningar, men nu är det långa haranger. Något jag längtat efter är också numera möjligt; Hon leker själv. På sitt rum. Svårigheten i detta är ju att inse att hon faktiskt bara är två år, inte fem. Hon är för liten för att resonera med, hon orkar inte och kan inte allt. Till hennes stora glädje ser det ut att bli ett besök på Busfabriken i helgen. Som hon tjatar och längtar.

Den där Murphy, fan ta honom.

Det är typ två dagar sedan jag sa nått i stil med -Jag kommer inte ihåg när jag var sjuk sist. Sånt ska man hålla jävligt tyst om, det vet jag. Skryter man om sin fantastiska hälsa så straffas man.

Under dagens städdag på dagis har halsontet stadigt ökat och febern smugit i kanterna. Nu när jag fått vila lite (med tutten utslängd kan man alltid skylla på amning för att få ligga och dåsa en halvtimme) så känns jag rätt okej, förutom halsen. Men det finns det ju piller för.

Smulan har bytt jobbdag kommande vecka för att kunna gå på pappapub. Kul för honom, men så insåg jag att Sirqus alfon har turnépremiär den dag han nu ska jobba. Vilken tur att min lediga mamma ställer upp och nattar två barn så jag får gå på jordens märkligaste show. Tack Tanten!

Jul

Jag vet, frosten är inte här än och man kan fortfarande plocka svamp men innan vi vet ordet av är det jul igen. En grej med att vara vuxen är ju att man gör lite som man vill, men samtidigt förväntas man vilja något, ställa upp eller i alla fall stå för sitt val. Vi (som i jag och Smulan) har då fått den briljanta idén att vi ska ha julfirande här. Som i hemma hos oss. Det här kommer vi få ångra så jävla hårt.

Vi firar tillsammans, min och Smulans familj. Eller om man ska vara ärlig så försvinner min familj liksom i mängden av Smulans familjemedlemmar. Vi bor störst, eller i alla fall med störst yta för social samvaro. Vi har i alla fall ett barnrum (och eftersom vi har de enda små barnen är det skönt att det finns leksaker och plats för dom med eventuella barnvakter i kusinform).

Min mamma och min mormor och vem vet, kanske min nya pappa utgör min del av gästlistan. Från Smulans sida kan vi räkna med 12 personer. Det blir nog bra det här...