Jag har en fantastisk förmån att ha ett gäng goda vänner. Vi är samma klunga som häng med varandra i typ tio år. Det finns en skön variation med föräldrar, singlar, kulturarbetare och ingenjörer. Jag älskar varenda en. Och så finns Pamsan.
Pamsan och jag bestämde oss en dag när vi gick i fyran och promenerade hem från stan (för att vi köpt godis för spårvagnspengarna) att vi skulle vara bästisar och så är det. När min första kärlek Niklas utan förvarning gjorde slut var det hem till Pamsan jag tog mig. Där fick jag gråta otröstligt i över en timme innan jag kunde tala om vad som hänt. Pamsan har levt ett annat liv än jag, ändå har vi aldrig tappat bort varandra. Hon gifte sig och fick barn anmärkningsvärt tidigt, hon har pluggat som ett as och är nu läkare. Till på köpet är hon lyckligt gift med tidigare nämnda Niklas storebror.
Pamsan är för mig trygghet och skratt, hon är kärlek för hon får mig att vilja var en bättre människa utan att jag känner mig underlägsen.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar