Det här med tro är ju inte helt enkelt. Själva poängen är ju att det handlar om övertygelse helt utan bevis.
Jag konfirmerade mig när jag var femton. Eftersom jag var lite rebellisk av mig försökte jag undvika själva konfirmationen, men då fick mamma spelet. Hon är dock en vis kvinna så jag var inte döpt. Jag döptes därmed i samband med min konfirmation.
När jag var runt 19 kanske 20 år gick jag ur svenska kyrkan. Jag kände mig lite som en hycklare att vara med i ett trossamfund när jag saknar tron. Jag har dock insett att jag söker mig till kyrkan när saker och ting övergår mitt förstånd. Tydligast vid tsunamikatastrofen i Thailand. Jag känner ingen som var där, men omfattningen och förödelsen var så stor. Men jag tror inte att det var Gud jag sökte, mer en plats där man fick stanna upp och våga känna efter.
Jag ville hemskt gärna gifta mig i kyrkan, men det hade inte med Gud att göra, utan handlade om min önskan om ett vackert rum till vigseln. Det verkade enklare att hitta en kyrka än att styra upp detta med borglig vigselförrättare och hitta en plats.
Jag vill gärna tro. Jag tror att tro skänker människor en trygghet och styrka som jag avundas. Men samtidigt så föraktar jag tro som undanflykt för eget ansvar.
Gud är kvinna och hon har humor. Min tro har väldigt lite att göra med kyrkor
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar