Min kära make Smulan har ju fått ett fast jobb. Det är en halvtidstjänst och han vikarierar vid sjukdom för att komma upp i tid (vilket inte är några problem). I det ärende han jobbar så är det dyngslånga pass, vilket är jobbigt när han jobbar, men det är skönt att han är hemma mycket. Nu sitter jag här som en fucking ensamstående tvåbarnsmamma och han jobbar för femte natten i rad. Jag undrar lite hur han har tänkt att det här ska funka när jag ska börja jobba igen... Men jag har ju bokat in en resa till Ullared i december vilket jag inte alls kan bekosta med min ynkliga föräldrapenning så jag ska nog vara glad att tjänar lite extra :). Men jag är fortfarande ensam och lite ledsen.
Buset har fått leka med sin mormor hela eftermiddagen. Dom har varit på badhuset och simmat och plaskat och badat som det heter enligt Bus.
Nu har jag senast dagarna tagit tag i att lära Lillfis vad som gäller när det blir natt. Det är ju så himla lätt att ha henne liggande på soffan tills jag själv går och lägger mig, men så kan vi ju inte hålla på. Nu blir det mat, pyjamas och så spjälsängen innan det är dags för storasyster att sova. Då ser Bus att Lillfis sover redan, jag får sjunga Björnen sover (fast den får jag ju inte sjunga längre. Nu är det "En midsommarvisa" som gäller.) och killa under armen utan att störas av bäbisskrik och alla blir lite gladare. Mest jag kanske.
Nu ska jag försöka bättra på min mammapoäng och se om jag kan skriva ut lite bilder på Lillfis till min kära mormor och andra intresserade. Även om jag hade obegränsat med tid tror jag mitt engagemang i sådana saker skulle vara en promille av vad det var med första barnet, men man kan ju offra sig lite för släkten.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar