Mitt barn, andras ungar

Så har julen kommit och gått hem igen. (Dock kvartår vissa spår så som pappersstjärnan i vardagsrumsfönstret och ett litet överpyntat pepparkakshus samt ett stort jävla ogräs med glitter och krafs i.)

Det var trevligt. Vi var ju vuxna och hade jul här med min mamma, min mormor, Smulans föräldrar, hans storasyster med man och deras tre barn. Vi åt mest. Som sig bör. Bus fick obscent mycket klappar.

Det där Buset är den mysigaste unge jag vet, men hon är ett hår av hin ibland. Nu har hon lyckats dra med sin jämnåriga dagiskompis Visa i sina upptåg. Dom smyger iväg och stänger in sig på toa. Där tvättar dom håret och proppar toaletten full av papper, sen spolar dom så det svämmar över. Jag är inte helt stolt när jag hämtar på dagis.

Lillfis är världens gladaste Lillfis. Det är bara det här med kräkset som jag är lite trött på. Men vi har i alla fall fått nöjet att se vår BVC-tant frångå alla nya rekommendationer kring amning och tillägg och mat. Vi ska ge henne gröt och lite mat i små portioner så hon inte tappar mer i viktkurvan. Idag fick hon potatis och palsternackspuré. Tur för henne att hon inte spydde upp det, för set stank apballe bara hon rapade.

Sen jag fick barn har jag oändligt mycket mer tålamod med skrikande bar och liknande. Förutom att jag vet att dom får spelet ibland trots att man måste storhandla eller åka spårvagn njuter jag en hel del också. Den här gången är det inte min avkomma som beter sig. Lite så var det idag då Busets dagiskärlek var här och efter en osedd incident då de båda sa att han slagit mitt Bus hysteriskt vägrade säga förlåt. Det tog i runda slängar en timme att få hur honom det ordet. Då ler jag i mjugg (heter det så?). Mitt barn sa föråt förut när det var hon som slog.. (sen kan vi ju prata om det här med att slåss i det stora hela, men i alla fall.

Efter att desperat väckt Smulan klockan halv ett en natt här i veckan då jag insåg att jag bara måste få ligga lite får jag nog inse att det här med ägglossningar och tillhörande jobbigheter med stor sannolikhet är tillbaka. Hur gärna jag än skulle vilja hör det inte till mitt normala beteende att inte kunna sova på grund av kåthet. Smulan log och sa -Då vet du hur jag känner mig.

Att tappa bort sitt Bus

Det var vad jag gjorde igår. Tappade bort Bus. På stan. Eller mer så att hon på rent jävulskap drog ifrån mig in på Aléns, men det gör inte saken lättare. Hon var lika borta för det.

Direkt insåg jag att det var lönlöst att jaga efter henne med stora vagnen så det lämnade jag (med Lillfis i) fort som attan hos några säljande ungdomar utanför och så gick jag in för att med våld hämta mitt barn. Men hon fanns ju liksom inte där.. Den där paniken som jag så många gånger sett hos föräldrar med försvunna barn på jobbet var helt plötsligt min panik. Bus är envis, modig och fullständigt tossig så jag insåg direkt att hon skulle kunna vara var som helst. Tillbaka ut till de två ungdomarna som nu extraknäckade som barnpassare och snabbat förklara läget, sen tillbaka in. Runt runt bland hyllorna, ner för rulltrappan ropa och leta, leta och ropa, upp igen och så på vägen föröka fråga personalen och alla dessa kunder som av nån anledningen envisades med att trängas i butiken. Det tog cirka tio minuter så kommer en av säljarna och sa att Nu tror jag hon är där uppe. Vis vagnen står ett lyckligt Bus med inte en utan fen fula oranga isskrapor som det står Folkbladet på i handen.

Det krävdes en stor portion självbehärskning för att inte få ett urbrott utan istället tala om att mamma blir rädd och ledsen när Bus försvinner.

Idag drog hon igen. På julmarknaden i värmekyrkan. Vi var på väg utåt men helt plötsligt tog hon sats och sprang runt ett hörn genom folkströmmen på väg in och ut genom två dörrar kiknande av skratt. Vad gör man då?

Är det meningen att jag inte ska kunna röra mig ensam ute med två barn? Nu var ju Smulan med och tog vagnen med Lillfis, men jag kan ju inte bara lämna henne hur som var som helst när Buset sticker.

Hon är världens finaste och jag envisas ju med att säga att det är bättre att hon är självständig än hänger mig i kjolarna hela dagarna, men iblan önskar jag att hon höll sig lite närmare. På allvar hoppas jag Lillfis blir lite lugnare. Jag vet faktiskt inte hur man pallar två vilddjur.

Liten blir större

Buset börjar bli stor.

Flera föräldrar på dagis säger att det är så himla roligt att få följa henne i utvecklingen och nu går det framåt. Hon babblar på som tusan, i somras var det bara tre-ords-meningar, men nu är det långa haranger. Något jag längtat efter är också numera möjligt; Hon leker själv. På sitt rum. Svårigheten i detta är ju att inse att hon faktiskt bara är två år, inte fem. Hon är för liten för att resonera med, hon orkar inte och kan inte allt. Till hennes stora glädje ser det ut att bli ett besök på Busfabriken i helgen. Som hon tjatar och längtar.

Ska vi kalla Lådan Svampbob?

Det här att min mamma ringer mig efter tre eller fyra glas vin är fortfarande inte okej.

Tanken är att denna dag ska tillbringas i skogen i jakt på svamparellerna, men jag funderar lite på om inte det här med barnafödande närmar sig. Jag har haft jordens förvärkar här på morgonen. Det är ju stabilt med tanke på att Smulan var ute på krogen till tre inatt. Ja ja, klockan är bara sju på morgonen, jag hinner fundera över detta innan tanten ringer.

Sist vi var ute och svampade med min kära mor ballade Bus ur i bilen in mot stan och kräktes ner halva baksätet. Hon var snart pigg och glad igen, men klagade så snart vi åkte igen. Samma visa här om dagen då vi åkte och handlade (inget kräksande, men klagande och tydliga önskemål om att vi åkt färdigt). Det är nog bara att inse att hon i och med sin tvåårsdag blivit åksjuk. Dom säger att man ska åka mycket och ofta ändå, men det tar ju emot att ge sig ut på små skogsvägar om hon inte mår bra av det..

Nu kör vi tycker jag

Idag var jag till barnmorskan, näst sista inbokade träffen där. Dock var vi båda eniga om att det där sista besöket kan vi skita i. Det är lika bra jag föder barn innan det. Idag har i alla fall mina underbara vänner Anna och Andreas fått en liten Sigrid! Livet i Ljungsbro kommer aldrig bli det samma.

Jag börjar bli trött på riktigt och det känns som jag ska försöka vila en del för nästa vecka tycker jag det är dags för bäbis. Jag har fått Bus att prata med magen och också förklara att det är dags för bäbisen att komma ut nu. Idag inhandlade jag också hallonbladste (jag tror inte det hjälper, men det fördröjer inte heller en förlossning).

Kanske är jag en dålig människa, men jag hoppas verkligen att Lådan inte växer upp och blir lite aktiv och styrig som Bus är. Jag vet inte vad jag ska göra när tålamodet tryter. Nu får fan regnet hålla sig borta för mellan hemmets fyra väggar kan jag inte tillbringa en hel dag med världens bästa Bus.

Ja ja, väskan är packad, spjälsängen monterad, nu väntar jag bara. Jag vet ju i alla fall att min fina man är hemma tio dagar när jag fött barn.

Ja just det, jag ska ju ha barn snart.

Lite så känns det. Det börjar liksom bli allvar nu. Nästa vecka ska vi ta och ställa upp spjälsängen och lokalisera lite babykläder. Jag ska också ta och packa den där väskan som man ska ha med. Jag ska ta med lite underkläder och bindor som man kan gå i utan att dem syns genom byxorna. Kläder i form av en onepiece och nått par mjukisbyxor, en tandborste, bjöjor och lite kläder och en mössa till Lådan. Jag hoppas verkligen att allt går bra och vi får åka hem efter sex timmar.

Nu har jag också börjat förbereda mig mentalt på det här med förlossning som jag inte alls är sugen på. Det är ju en väldigt kort tid sett till mitt liv och jag betvivlar inte för att ögonblick att jag ska fixa det men jag är helt enkelt inte sugen. Jag hoppas jag har ett par veckor på mig så jag kan bli lite mer taggad inför just det.

Angående en helt annan sak.. Min mamma har ju återinfört den man hon levde med för 10 år sedan i sitt liv. Hon är som en förälskad tonåring och jag är väldans glad för hennes skull, men under tre veckors semester (som hon har) har jag sett henne midsommarafton och en kortis igår. Istället leker hon arbetsläger, först hemma hos Pettson och nu i vårt sönderstormade båtskjul. Kanske är det det att jag helt enkelt håller på att få fnatt på att vara hemma med Bus hela dagarna och det skulle vara guld om hon kunde ge oss en dag så jag får lite avlastning. Trots att jag hatar att spela gravidkortet så ÄR jag höggravid och därmed trött och långsam och jag har en väldigt aktiv tvååring. Jag är så glad att min vän Sandra finns och tur i oturen att hon är lite ynklig och behöver aktiveras. Det uppdraget tar vi gärna på oss.

Snart är det dax!

Halva ledigheten innan planerad bäbis har nu gått.. Ärligt talat håller jag på att få hjärnblödning på att vara hemma med Bus hela dagarna men nu är det som det är och denna vecka stängde dagis för sommaren. Världens bästa Sandra har i alla fall semester nu så jag har nån att leka med och som kan avlasta lite. Bus är världens finaste unge, men hennes energi är helt enorm och jag är tjock och trött.

Jag har gått och adopterad vår nya granne. Jag har i alla fall kompisar och en man som är hemma flera dagar i veckan. Hon bor här med sin man och deras tvååring och de är nyinflyttade från Tyskland. Hon känner ingen och har bara sin lilla Lovisa att hänga med hela dagarna. Jag har till och med lyckats rekrytera dom till vårt fina dagis!

Det här med att det snart är dags att föda barn har just börjat gå upp för mig. Här om natten låg jag och fantiserade om förlossningen (ja, det är sjukt) och jag har insett att nästa vecka mpste vi nog ta och montera spjälsängen och packa upp lite kläder och så..

Det är allvar nu helt enkelt :)

Nyflyttad

Egentligen är jag här för att skriva ett inlägg bara för att jag är heligt förbannad på min arbetsgivare, men jag ska inte älta det här. Istället ska jag hoppas att jag lugnat ner mig till i övermorgon då jag ska jobba.

Istället kan jag berätta om flytten.

Det gick bra. Vi bor nu stort och lite dyrt. Bus sover i riktig säng, vilket varit sjukt enkelt. Smulan nattar henne tills hon somnat, jag har inte det tålamodet så jag låter henne somna själv. Det betyder att jag kan få lotsa henne tillbaka till sängen ett par gånger (max fyra än så länge) innan hon ger upp och somnar. Det är dock ett krav att hon själv tycker att det är dags att sova, men det tycker hon vid sjuhugget om hon följt sina rutiner hyfsat under dan. Ikväll klev hon upp och lekte med sina dockor en stund, men sen kröp hon upp i sängen och somnade. Så länge hon håller sig på rummet tycker jag det är okej.

Vi måste fortfarande sätta upp saker på väggarna (en hallspegel skulle vara skönt).

Angående Lådan: Jag börjar bli tjock nu. Jag har ont. Det suger att ha ont, men Bus mådde jag ju toppen men nu bävar jag för varje arbetsdag. Jag är så jävla glad att jag bestämt mig för att vara ledig hela sommaren innan det är dags för förlossning! 3,5 vecka kvar att jobba :).

På ultraljudet i vecka 18 såg dom att moderkakan låg väldigt långt ner i livmodern. Jag ska göra ett extra ultraljud i början av juni för att se var den sitter nu. Man vill ju inte att den sitter för utgången liksom. Alls. Jag googlade lite på detta, det var dumt. Nu är jag nojjig. Det finns ju inget jag kan göra åt det, men jag är inte sugen på hotet att vara inlagd för observation på slutet.

Vi får se helt enkelt.

Frustration

Världens bästa Bus, som under sin ganska korta livstid hittills varit ett mycket lätt barn att ha att göra med, har senaste tiden strulat som tusan med både mat och sömn. Inte för att jag tror att hon svälter men det är så frustrerande när allt hon vill stoppa i sig är apelsiner, skorpor, russin och filmjölk. Till min och Smulans stora glädje har hon i alla fall inatt sovit hela natten :). Är man ledig dagen därpå så överlever man ju en eller två vakna timmar på natten, men lilla Bus har svårt att palla dagis efter sina nattliga äventyr. Ja ja, vi kör på lite super-nanny-strategier och hoppas att det här löser sig innan Lådan kommer.

Day 06 – Your day

Idag är en bra dag, än så länge, men jag utgår från att det temat varar.

Det var min morgon med Bus idag. (Smulan påpekade att även natten var min, men när det är min tur sover hon alltid hela natten :)). Klockan hann bli tio över sju innan jag fick stiga upp till mammammammammammaaaa. Vi hade det mysigt och år frukost både en och två gånger innan jag och Bus traskade iväg till öppna förskolan. Där fanns det en massa härliga roliga föräldrar och barn och ett par stycken riktiga unga märkliga mammor att förfasa sig över. Perfekt med andra ord. Bus var duktig och åt pannkaka med äppelmos. När vi kom hem åt jag och Smulan lunch sen slappade jag i soffan en timme innan Smulan begav sig till jobbet. Bus försvann ut i köket en sväng, jag hittade henne i barnstolen fastklämd med båda benen i ett hål. Jag antar att hon klättrat via köksbordet..

Nu sover Bus lite eftermiddag och sen kommer min vän NiSlas. Vi ska äta köttsoppa och nog spela nått spel. Bra datum!

Världens bästa Bus!

Av någon outgrundlig anledning så är Bus väldigt mammig just nu. Är jag hemma så duger bara jag. Med lite eftertanke förstår jag ju att Smulan tycker det är jobbigt, men det värmer mitt mammahjärta :).