Tillbaka i verkligheten

Jag tänkte dra ner lite på amningen och så helt plötsligt så ammar jag bara Lillfis på nätterna (om ens det. Det är nog läge att köpa lite pepparmyntste för att få stopp på mjölken. Det är ju värdelöst att gå runt och läcka men inte kunna ge henne ett helt mål mat.

Insåg också här om dagen att jag har rätt till samma föräldrapenning som jag hade med Bus då jag lyckats föda barn ganska tätt. Grattis mig! Försäkringskassan kastar ca 8000 på mig i extra utbetalning och höjer min ersättning per dag med nästan 200 kronor. Inte för att det riktigt behövs då jag bara behövde nämna för min kära moder att jag dragit ner på amningen så ringer telefonen. Jag har officiellt börjat arbeta igen. I Februari går jag på mina fasta helger igen. Hur i helvete vi ska lösa det var sjätte vecka då våra helger krockar har jag inte en susning om. Men det ska nog ordna sig det med.

Bus fortsätter att pröva vårt tålamod här hemma. Hon är världens bästa unge och jag hatar att höra mig själv höja rösten gång på gång på gång för att hon inte lyssnar. Det är läge att införa en riktig "time outplats". Nu när jag sitter här och skriver och Smulan är på jobbet inser jag att det är dags för familjeråd i största allmänhet.

Det där julen närmar sig också med stormsteg. Vi måste köpa oss en julgran snart. Kanske fredag.. Och sen är det bara att städa vidare, snart är det över :)

det här med två..

Det här med att ha två barn...

Det är fan inte helt lätt. Jag tror jag lämnar ämnet där.

Bus är i vilket fall världens härligaste storasyster. Hon pussar och kramar och vill ha Lillfis i knät. Men nu har hon verkligen börjat härmas i hur man tar hand om en bäbis. Hon ammar och byter blöjor på Skrållan. Precis som Lillfis så kräks Skrållan en hel del, ur både näsa och mun. Men Bus och torkar upp hitte-på-kräkset och klappar på huvudet. Det är så man skrattar sig harmynt.

Bus blir ju mer och mer självständig. Hon leker själv på sitt rum, plockar undan sin disk och har så smått börjat kissa på toaletten/pottan. Men jag måste ju inse att när hon klarar sig ordentligt (typ så man kan ligga kvar i sängen en timme på morgonen) då är Lillfis så stor så hon börjar klättra och leva rövare helt okontrollerat. Det kommer en tid då dom båda är stora, men det känns avlägset.

Jag har enligt en god vän drabbats av andra-barnet-syndromet då jag tycker jag gått hemma i evigheter. Hur länge kan man vara mammaledig? Borde jag inte börja jobba? Dagisdax snart? Lillfis är sju veckor gammal. Jag får inse att dt är ett par månader kvar att gå hemma..

Och så kanske man skulle börja ligga lite snart?

Välkommen till världen Lådan!

Så har Lådan hittat ut!

Det var iof ett par dagar sedan, men att amma konstant och ha en tvååring som är helt vild ger inte mycket fritid.

Det var en oförskämt enkel och snabb förlossning, tolv timmar efter inskrivning var vi hemma igen med vårt lilla knyte. Knytet blev en tjej och allt namnvelande var i onödan då vi nu bestämt oss för att hon heter Idun, det första namn som vi enades om som förslag för flera veckor sedan. Vi kallar henne dock för Lillfis för de överjävliga stinkande brakarna hon lägger.

Bus hade växt tre decimeter och blivit tio kilo under tiden vi var på förlossningen. Hon känns så himla stor nu så det känns helt bisarrt att lyfta upp henne på skötbordet.

Denna natt var i alla fall någorlunda mänsklig. Igår natt vaknade Lillfis en gång i timmen mellan 21 och 04 för mat och så tar det en stund att amma och somnade om så jag sov i tjugominutersintervaller hela natten. Det är inte okej. Men på tisdag ska Bus gå på dagis. Just nu skulle jag kunna lappa till nån som säger att man ska sova när bäbisen sover. Vad fan ska alla människor med barn innan göra?