Mitt barn, andras ungar

Så har julen kommit och gått hem igen. (Dock kvartår vissa spår så som pappersstjärnan i vardagsrumsfönstret och ett litet överpyntat pepparkakshus samt ett stort jävla ogräs med glitter och krafs i.)

Det var trevligt. Vi var ju vuxna och hade jul här med min mamma, min mormor, Smulans föräldrar, hans storasyster med man och deras tre barn. Vi åt mest. Som sig bör. Bus fick obscent mycket klappar.

Det där Buset är den mysigaste unge jag vet, men hon är ett hår av hin ibland. Nu har hon lyckats dra med sin jämnåriga dagiskompis Visa i sina upptåg. Dom smyger iväg och stänger in sig på toa. Där tvättar dom håret och proppar toaletten full av papper, sen spolar dom så det svämmar över. Jag är inte helt stolt när jag hämtar på dagis.

Lillfis är världens gladaste Lillfis. Det är bara det här med kräkset som jag är lite trött på. Men vi har i alla fall fått nöjet att se vår BVC-tant frångå alla nya rekommendationer kring amning och tillägg och mat. Vi ska ge henne gröt och lite mat i små portioner så hon inte tappar mer i viktkurvan. Idag fick hon potatis och palsternackspuré. Tur för henne att hon inte spydde upp det, för set stank apballe bara hon rapade.

Sen jag fick barn har jag oändligt mycket mer tålamod med skrikande bar och liknande. Förutom att jag vet att dom får spelet ibland trots att man måste storhandla eller åka spårvagn njuter jag en hel del också. Den här gången är det inte min avkomma som beter sig. Lite så var det idag då Busets dagiskärlek var här och efter en osedd incident då de båda sa att han slagit mitt Bus hysteriskt vägrade säga förlåt. Det tog i runda slängar en timme att få hur honom det ordet. Då ler jag i mjugg (heter det så?). Mitt barn sa föråt förut när det var hon som slog.. (sen kan vi ju prata om det här med att slåss i det stora hela, men i alla fall.

Efter att desperat väckt Smulan klockan halv ett en natt här i veckan då jag insåg att jag bara måste få ligga lite får jag nog inse att det här med ägglossningar och tillhörande jobbigheter med stor sannolikhet är tillbaka. Hur gärna jag än skulle vilja hör det inte till mitt normala beteende att inte kunna sova på grund av kåthet. Smulan log och sa -Då vet du hur jag känner mig.

det här med två..

Det här med att ha två barn...

Det är fan inte helt lätt. Jag tror jag lämnar ämnet där.

Bus är i vilket fall världens härligaste storasyster. Hon pussar och kramar och vill ha Lillfis i knät. Men nu har hon verkligen börjat härmas i hur man tar hand om en bäbis. Hon ammar och byter blöjor på Skrållan. Precis som Lillfis så kräks Skrållan en hel del, ur både näsa och mun. Men Bus och torkar upp hitte-på-kräkset och klappar på huvudet. Det är så man skrattar sig harmynt.

Bus blir ju mer och mer självständig. Hon leker själv på sitt rum, plockar undan sin disk och har så smått börjat kissa på toaletten/pottan. Men jag måste ju inse att när hon klarar sig ordentligt (typ så man kan ligga kvar i sängen en timme på morgonen) då är Lillfis så stor så hon börjar klättra och leva rövare helt okontrollerat. Det kommer en tid då dom båda är stora, men det känns avlägset.

Jag har enligt en god vän drabbats av andra-barnet-syndromet då jag tycker jag gått hemma i evigheter. Hur länge kan man vara mammaledig? Borde jag inte börja jobba? Dagisdax snart? Lillfis är sju veckor gammal. Jag får inse att dt är ett par månader kvar att gå hemma..

Och så kanske man skulle börja ligga lite snart?