Livet som fru

Det är en herrans massa människor som grattar mig till mitt nyligen ingångna äktenskap. Jag känner mig som när jag var sju och börjat skolan. Varenda tant nöp mig i kinden och frågade "Hur känns det?". Värdelös jävla fråga var det då och det är det fortfarande! För att säga nått har jag stulit en väns svar hon gav mig dagen efter sitt bröllop: Det känns precis likadant, fast helt annorlunda. Fast jag tycker nog inte att det känns så annorlunda. Alls. Detta har de senaste veckorna något jag funderat en hel del kring.

Känns det verkligen inte lite annorlunda?
Vad var det min vän tyckte hade förändrats i hennes relation?
Varför tycker jag att det är precis likadant som förut?

Jag har ju haft en del både kortare och längre relationer innan jag träffade Smulan och det som förvånade mig med honom och fortfarande gör att jag från början (trots att jag trodde att han var lite av en bock.) är att jag helt trygg med honom. Det finns ingen oro när han går ut på krogen. Jag vet att han gärna dansar och har många tjejkompisar som jag aldrig träffat, men jag vet att så länge han är ett par med mig kommer han alltid hem till mig.

Jag kan tänka mig att ceremonin, att lova inför Gud och församling och se varandra i ögonen och säga Ja, ger trygghet i relationer. Det är klart att man inte gifter sig om man inte känner sig trygga med varandra, men det uppstår något man inte visste fanns. Jag känner det, men det är mer som att få en bekräftelse på den känslan jag alltid haft med Smulan. Min älskade vän överläkaren firade i år sin trettonde bröllopsdag. Hon gifte sig mycket ung och ganska hastigt. Jag minns att hon om detta sa "Eftersom vi skulle ha barn kommer vi ju alltid att vara bundna till varandra ändå, så då kunde vi lika gärna gifta oss". Kanske är det så. Vi har ju Bus tillsammans och vad som än händer så är vi bundna till varandra. Det är lite otäckt, men på ett obeskrivligt skönt sätt.

Imorgon fyller Bus 1 år. Det är nästan bara otäckt. Detta år har rusat förbi. Jag minns när vi satt och familjeplanerade. Smulan vill gärna ha fyra barn, men jag sträcker mig till två (som det ser ut i dag...) och jag sa att vi kan börja jobba på tvåan när vi gift oss. För till bröllopet ska jag vara smal, snygg och ha möjligheten att bli skitfull. Idag är det tre veckor sedan jag blev fru Smulan.