Vi har ju sagt att vi ska ha fler barn och Bus är verkligen världens bästa unge. Ändå är jag skitskraj. Inte för att kärleken inte ska räcka, det är jag övertygad om att den gör. Inte för att passera 100 kilo igen (även om jag inte heller längtar, jag ska nog försöka låta bli.) Jag har heller ingen förlossningsskräck. Nej, det är helt enkelt livet som tvåbarnsmamma som skrämmer. Nu är vi två vuxna och ett barn, med två barn är man en familj som min goda vän överläkaren säger.
Denna vecka har jag i vilket fall avlägsnat hindret för Lådans eventuella tillkomst. När jag känner att det är "dags" kommer jag ju säkert se till så det blir lite åka av. Annars är det ju helt värdelöst.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar